Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Plötsligt spränger en af öfverste
Milans ordonnanceofficerare fram, viftande
med en hvit näsduk, och uppmanar
oss att gifva oss.
»Aldrig», svarar Daujon.
Då öppnas elden samtidigt från alla
sidor. Lyckligtvis hade vi ännu blott
att göra med afsuttna ryttare, hvilka
generades af sina vida ridbyxor och
voro föga vana vid denna sorts strid.
Ehuru de voro tio emot en, inskränkte
de sig till en tiraljörstrid.
Käck och lugn midt under tumultet
gick kapten Daujon från den ena
porten till den andra, obekymrad om
kulorna, som korsade hvarandra på
gården, och uppmuntrande soldaterna med
dessa manliga ord, som göra, att lifvets
uppoffring synes så lätt. Vid 11-tiden,
då han kom från porten i byggnaden,
träffade honom en kula midt i bröstet;
han faller som träffad af blixten. Några
minuter förut hade han tagit löfte af
oss, att vi skulle försvara oss till sista
man, och vi hade svurit det.
Underlöjtnant Vilain tar befälet och
leder försvaret. Liten, med det blonda
håret friseradt, såg han ut som ett barn
och hade ännu icke tjänat sex månader
som officer. Men det var ett tappert
hjärta som icke skyggade för faran.
Plötsligt höras trumhvirflar och
hornsignaler.
Det är undsättningen, det är en
fransk bataljon som kommer för att
befria oss. Hoppet återfödes, elden
fördubblas.
Men nej. Det är tre mexikanska
bataljoner, som komma att förena sig
med de tusen man, hvilka kämpa mot
en handfull legionärer.
Stormningen begynner.
Mexikanernas första anlopp är fruktansvärdt; från
alla håll störta de fram för att intränga
på gården.
»Ut franska hundar! Ned med
Frankrike I»
Klockan är half tre. I detta
ögonblick träffar en kula underlöjtnant
Vi-Jain midt i pannan och han faller ned
stendöd. Men ursinniga och förtviflade
drifva vi ut mexikanarna, hvilka ett
ögonblick inträngt på gården. De falla
hoptals vid portarne.
GENERAL MELLINET.
F. D. ÖFVERSTE I LEGIONEN.
Hettan är kväfvande. Vi ha icke
ätit sedan dagen förut, icke druckit
sedan morgonen. Provianten, som
burits af mulorna, hade vi förlorat och
fältflaskorna voro tomma, ty vid
ankomsten ’till Palo Verde hade vi tömt
dem i kaffekittlarne, hvilka vid den
brådstörtade reträtten måst omstjälpas.
Också sammandrog törsten våra strupar,
ett hvitt skum fyllde mungiporna och
stelnade, läpparne voro torra som läder,,
brösten flåsade tungt, tinningarne
bultade och hufvudet förvirrades. Endast
de kunna förstå mig, som lefvat under
detta klimat och af erfarenhet känna
värdet af en droppe vatten.
De sårades lidanden äro ohyggliga.
Jag såg några, som släpade sig på
magen och för att minska febern
slickade de halfstelnade blodpussar, som
betäckte marken. Jag såg andra, galna
af smärta, böja sig öfver sina sår och
girigt uppsuga blodet, som strömmade
ur deras sönderslitna lemmar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
