Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Be fälat hade öfvergått till den ende
öfverlefvande officern, underlöjtnant
Mandet. Med ett gevär i handen slogs#
han jämte sitt folk under det öppna
skjulet. Rundt omkring var det döden.
Mexikanerna, decimerade af denna
handfull folk och förtviflande att komma
till rätta med dem, hopade trästycken
och risknippen* omkring gården och
satte eld därpå. Snart försvann hela
gården i röken.
Men trots elden, som förblindade
dem och den kväfvande röken, som
gjorde törsten än mer olidlig, förblir
folket på sin post och elden upphör icke.
Klockan fem inställes attacken,
öf-verste Milan drager sina trupper något
tillbaka i skydd af närbelägna
byggnader och håller där ett tal till sina
2,000 man, innan han kastar dem emot
de sista öfverlefvande.
Allt eftersom han talade, öfversatte
en gammal legionär, Bartholotto,
spa-nior till börden och dödad några
ögonblick senare, ord för ord talet.
»Vi måste komma till ett slut med
dem», utropade Milan med klangfull
röst. Därefter uppmanade han sitt folk
på det färgrika och varma språk, som
kännetecknar spansk vältalighet, att
göra en sista ansträngning. Han sade
dem, att fransmännen voro blott en
handfull män, döende af trötthet och
törst, och att det skulle bli en
outplånlig skam, om de läte dem undkomma.
När han slutat, höjdes ett
enstämmigt skri. Men innan anfallet begynte,
lät Milan rikta en tredje uppmaning
till legionärerna att gifva sig.
»Nej, tusen gånger nej, vi ge oss
icke.»
Då begynner anfallet på nytt och
på alla håll går fienden till storms.
Vid hufvudporten återstod en man,
korporal Berg; han blir tagen. Fyra
man försvarade ännu bréchen i muren;
de omringas, afväpnas och bortsläpas.
»Jag befann mig», säger Maine»,
mellan sergeant Morzicki och löjtnant
Mandet. Plötsligt träffas Morzicki af
en kula i tinningen från bréchen, hans
kropp lutar och hufvudet faller ned
på min axel. Jag vände mig om och
såg, att han hade mun och ögon
vidöppna.
»Morzicki är död», sade jag till
löjtnanten.
»Bahl» svarade han kallt, »ännu en;
det blir snart vår tur», och han
fortsatte att skjuta.
Jag grep Morzickis kropp om lifvet,
ställde honom mot muren och kände
hastigt efter, om han ännu hade några
patroner. Han hade två, dem tog jag.
Vi voro icke flere än fem,
underlöjtnant Mandet, en preussare, kallad
Wenzel, Cottan, Constantin och jag.
»Ladda gevären», kommenderade
löjtnanten. »Ni skjuter på kommando,
så chargera vi med bajonetten; ni följer
mig.
Allt gick som han sagt. Men vid
utfallet riktas alla gevär mot honom.
Fusilieren Cottan kastar sig framfor sin
officer och betäcker honom med sin
kropp. Han faller träffad af 19 kulor.
Mandet själf är svårt sårad i högra
sidan af bröstet och i låret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
