Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VANDgAgE-VIbbES VISA.
Jag går min ensliga stråt
framåt
och sjunger en sorgelig låt,
af gråt
och snyftande vemod gjord.
Den går på en obundet fri
melodi,
och det finns ej en smul harmoni
däri
och knappast ett glädtigt ord.
Jag sjunger en sång om hur löfvena
falla,
när vindarna komma så isande kalla
— falla, det göra vi alla!
Det blåser en isande vind.
Min kind
blir kall och min syn blir blind.
En grind
stänger vägen för vidare färd.
Därinne jag ser — ej ett slott —
nej, blott
ett hus så litet och grått,
men godt
och varmt ser det ut i den värld,
där mor, som jag tror, vid sin
spinnrock .så trägen
berättar för lyssnande barnen en sägen
— en sägen om vandrarn på vägen.
»— Han gick och gick. Som han gick
hans blick
ett k ungsslott i sikte fick,
dess skick
var grannt (dess tak var af guld).
Det blef så ljust i hans håg.
Det låg
och lyste som mognande råg.
Han såg
i tornet en jungfru huld.
Hon syntes till vandraren kärligen
vifta» -— — —
och huru nu sagans öden skifta
— så blefvo de slutligen gifta.
Så täljes vid hemmets härd.
Dess värld
vet ej af stormande färd.
Beskärd
blef ej sagans lott åt mig.
Prinsessa, ack stå du blott
i ditt slott
och vifta och le du blott
så godt,
jag hinner väl aldrig till dig––––-
Jag sjunger min sång om hur löfvena
falla,
när vindarna komma så isande kalla
— falla, det skola vi alla.
Thor gny Wallbeck-Hallgren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
