Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM DJURENS SJÄLSFÖRMÖGENHETER.
MED MÄRKLIGA EXEMPEL.
Af ANTON NYSRTÖM.
M änniskans sympati för husdjuren är
allmänt känd, och i synnerhet var
gamla tidens medkänsla för djuren högt
utvecklad. Det var då den fetischistiska
religionen öfverallt härskade, som
människan fick helt broderliga känslor för
husdjuren, och vi finna i vår tid,
hurusom samhällena genom
djurskyddsföreningar och lagar återupplifva en
värk-lig mänsklighetskänsla gentemot djuren.
En mängd berättelser lefde hos
forntidens kulturfolk om djuren, och
skriftställare meddela ofta drag däraf, liksom
ville de ej alldeles afsöndra
mänskligheten från de varelser, som så mycket
samvärkat för hennes första civilisation.
Homerus talar om Achilles* häst och
Odysseus’ hundar; Plutarkus omtalar
många sedliga lärdomar ur djurens lif.
Vi erinra oss Alexander den stores
häst Bucephalos; Cimons hästar med
hvilka han segrat tre gånger vid de
olympiska spelen, fingo en grafvård
vid sidan af hans egen. Aristoteles’
värk äro fulla af dylika berättelser,
men ban meddelade dem ej såsom
spridda kuriositeter, utan
systematiserade dem efter deras vetenskapliga plats.
Det skarpa särskiljandet af djuren
och människan, som länge ansetts så
naturligt och själfklart, har vetenskapen
länge sedan förkastat i såväl själsligt
som kroppsligt afseende. Med hänsyn
till den materiella organisationen har
evulutionsläran ådagalagt de mest
slående öfverenstämmelser, som låta oss
med visshet antaga värklig släktskap
eller gemensam härstamning för hela
djurriket, dit människan hör. Hon kan
ej antagas vara en fullkomligt isolerad
skapelse utan samband med öfriga djur.
Hvad beträffar själsförmögenheterna
kan man ej heller anse människan
såsom alldeles skild från djuren, eller
ensam vara en varelse med förstånd
och hjärta eller stå som en motsats
till de s. k. »osjäliga djuren», som de
förr kallats. Värklig åtskilnad finns
dem emellan med hänsyn till de
högsta förmögenheterna:
abstraktionsförmågan och den religiösa känslan och
betraktelsen, som ej finnas hos djuren.
Man måste eljest erkänna, att ingen
annan väsentlig skilnad finnes mellan
människor och djuren än graden af
själsförmögenheterna.
Hvad beträffar djurens instinkt i
vanlig mening, som förr ansetts vara en
medfödd, outransaklig egenskap, som
hos dem väsentligen ersätter förståndet,
så beror denna föreställning på misstag
om förståndets natur och dess gradvisa
utveckling hos djuren liksom hos
människan. Någon skarp gräns finns ej
mellan instinkt och förstånd, och enda
skilnaden ha vi att se i fixerandet af
en viss förmåga hos förståndet genom
en tillräcklig likformighet i de yttre
omständigheterna — samma lefnadssätt
och vanor generation på generation
under århundraden och årtusenden —
samt denna förmågas fortplantning
genom ärftligheten. Instinkten framgår
m. e. o. ur förståndet och är detsamma
som automatiskt förstånd.
Det lider intet tvifvel att djuren
tänka och reflektera, öfverlägga i sitt
inre, samla erfarenheter, samställa dessa
samt draga slutsatser därur och
förbinda en tilldragelse med en annan i
enlighet med gjorda iakttagelser, som
de minnas. En ung räf är ej på långt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
