Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i handen, försiktigt smyga uppför
fall-repstrappan.
Men flickan hade ett tungt föremål
till hands som hon kastade mot mannen.
Denne vacklade, tappade blosset i
vattnet, och under en ström af de
fulaste ord det vackra italienska
språket innehåller, grep han årorna och
rodde bort i susande fart.
Nu fanns intet hinder längre för
för sömnen att infinna sig.
Men så fort dagen börjat gry,
vaknade flickan ur sin lätta slummer,
kännande af den häftiga vaggningen
att ankaret hissats. Vid upprepade
bultningar pä dörren infann sig
upp-passaren och uttalade det rådet att bli
kvar nere i hytten, då en stark storm
växt upp under de senaste timmarne.
— Nej jag tackar, i den här luften blir
man sjuk — och i nästa ögonblick var
den frivilligt fångna åter uppe på däck.
Där mötte en storartad syn. Tunga
molnmassor hade under natten samlat
sig, hafvet var svart, med skummande
hvita toppar och blixt på blixt sköt
fräsande ned i de vredgade böljorna.
Våg på våg spolade öfver däcket, där
matroserna, barfota och säkra på fotterna
som kattor, tassade omkring för att
surra fast allt och täcka öfver med
pressenningar. På en hög af sistnämda
slag tog flickan plats, men det blef
icke någon vidare säker hvilostad, ty
vid båtens krängningar, än åt ena, än
åt andra sidan, flögo både flickan och
pressenningame i väg utåt det
öfver-spolade däcket och hindrades endast
af matrosernas mellankomst från att
kastas öfver bord.
I denna nödens stund kom kaptenen
och erbjöd sin rökhytt. Med
tacksamhet antogs förslaget och kaptenen följde
själf med att visa vägen,
— Hvar — utbrast flickan
inkommen i hytten — äro alla passagerare?
— Alla passagerare? — eftersade
kaptenen förvånad — Så här långt ut
på hösten brukä vi endast ha last
ombord, ni är vår enda passagerare.
— Aha. Hör, jag ville gärna
att städerskan, eller kokerskan, eller
hvad nu finns för någon kvinlig varelse
komme hit upp. Sjögången är så stark
att jag är rädd jag blir sjuk.
— Min bästa fröken, utan er hade
vi icke den lyckan af en kvinlig
varelses närhet. Här ombord tillhöra vi
alla det maskulina könet.
— På det viset. Med en tvekande
rörelse kröp hon upp i soffhörnet,
stödde hufvudet mot kudden och slöt
ögonen. Kaptenen tog plats på en
stol bredvid, rökande sin pipa och
betraktande sin vis-å-vis.
Plötsligt böjde han sig framåt, och
strykande sig om skägget hviskade han
med honungslen stämma: Signorina,
säg mig hur gammal ni är.
— Gärna, om det roar er att veta.
Jag fyller snart 35 år.
— 35! Hvarför kan ni inte lika
så väl utge er för att vara hundra?
— Jo bevars, ’det har jag ingenting
emot. Hädanefter blir åldern ett sekel,
och jag hoppas då att ingen skall tro
mig vara under de 35.
— Skälmunge däri Inte lurar ui
mig — — — »Fanciulla»! Se på
mig litet I Har ni fiskat upp de där
ögonen från hafsbottnen? Får jag se?
— Oj, oj, kapten, så båten rullar!
Jag tror jag går ned i min hytt —
och den gråklädda gestalten försvann
hastigt nedför trappan, lämnande
kaptenen ensam med sin pipa och sina
funderingar.
Småningom saktade sig stormen
något, och ur de skingrade dimmorna
framträdde ön Elbas fasta konturer.
Här var den första landningsplatsen
och snart lade båten till vid Porto
Ferrajos hamn. Stående på
kommando-bryggan, såg kaptenen sin passagerare
öfverskrida däcket och gå fram till
förstäfven.
— Signorina, signorina — ropade
han — kom hit skall ni få låna min
kikare 1 Ni ser att på toppen af det
skogklädda bärget, där till höger, lig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
