Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ger en villa. Ni ser den, inte sant?
— Ja, hvad så?
— Den är till salu. Tillåter ni, att
jag köper den åt er?
— Tack för anbudet, men jag har
värkligen icke tänkt att slå mig ned
på Elba. Vill bara se mig omkring
en smula under några timmars tid.
Adjö så länge, — Med några steg var
flickan öfver landgången och tog
vägen inåt $taden, samt böljade klättra
trappsteg för trappsteg uppför de
pittoreska, oregelbundna gator, som
terass-formigt höjde sig öfver hvarandra. Vid
kanten af de branta klipporna, högt
såsom örnens näste, afslutades staden
med några små hvita hus, där de
utskjutande balkongerna tycktes
betraktas som berättigade bon och nästen af
fåglarna, ty med pilens hastighet döko
de ned mellan blommande nejlikor,
som prydde räckvärken, och det
förnöjda kvittrandet tydde på, att ingen
ogästvänlig hand försökte jaga bort de
små inkräktarne, Hunnen dit upp,
stannade flickan för att betrakta utsikten,
då hon fick höra en röst bakom säga:
Signorina, vill ni se Napoleons hufvud?
— Ja, hvarför inte — svarade denna,
vändande sig mot öbon, som med
några fiskredskap öfver axeln trädde ut
från ett närliggande skjul. Men —
fortsatte hon — först skall ni säga
mig, hvarför vattnet i viken här
nedanför är afstängdt från all gemenskap
med öppna hafvet.
— Kors, förstår ni inte, att det är
för saltberedningens skull, och de där
två karlarne därnere vakta för att ingen
skall våga försöket att fylla ett ämbar
med det kostbara vattnet. Bevare oss
väl, det kunde ju leda till
saltberedning i hemmen och förorsaka staten
en oersättlig förlust. Vi fattiga ha, i
regeringens ögon, god råd att betala
45 centimer för hvarje kilo salt.
Under sommarmånaderna ligga många
främlingar här för att bada, men för
att erhålla tillåtelse därtill, måste de
först skaffa sig en »permesso», som
intygar, att de icke hafva för afsikt
att taga vara på det salt, som under
badningen fastnar på kroppen. Låtom
oss nu gå till kyrkan ! Där skall jag visa
er Napoleons hufvud. — Under vägen
prisade och lofordade mannen med
värme sitt Elba; försäkrande dess
invånare vara det fredligaste och
lyckligaste folk i världen. — Tjufvar och
mördare, — sade han — existera icke
hos oss, på annat sätt än det att vi i
två stora fängelser hysa ett tusental
förbrytare från det öfriga Italiens skilda
delar. Sista gången en tjuf greps hos
oss var — med en stolt glimt i
ögonen — år 1675. Hvilken främling,
som kommer hit, kan tryggt sofva för
öppna dörrar, ingen skall störa hans
ro. Här — afbröf han sig — är »la
chiesa Misericordia». — Efter att ha
passerat den skumma kyrkan, där
några gummor lågo pä knä, tummande
sina radband kommo de in i
sakristian. Kyrkvaktaren drog undan ett
förhänge och flyttade fram en svartmålad
kista med ett forgyldt N på locket.
— Nej, nej jag vill icke se något
— ljöd det förskräckt från den unga
flickans läppar, — men locket var
redan öppnadt och en —
bronsafgjut-ning af den store käjsarens dödsmask
lyftes upp. — Förutom här, —
berättade mannen — finnes denna
afgjut-ning på Corsica, den »väldiges»
fäder-nesö, samt en i Paris, den plats där
han en gång stod på höjden af makt
och ryktbarhet. Och hvarje år på hans
dödsdag kommer det hit några
hundratal corsicanej-, hvilka bära denna kista
omkring i procession, sjungande
»Misericordia».
— Ja, ja — slutade mannen med
en andäktig suck — så förgår
mänsklig makt och storhet 1
Därpå lade han ned »la testa di
Napoleone, hvarpå de med en känsla
af lättnad återvände ut i det fria. Icke
långt från kyrkan låg ett litet
oansenligt stenhus, på hvilket lästes orden:
»Här bodde Napoleon den store, från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
