Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slutet af maj 1814—26 februari 1815.
En förfallen trädgård omgaf
byggnaden och några jättestora »Aganer»,
som sköto ut öfver murkanten gjorde
ett sydländskt intryck med sina
blågröna, tjocka, saftiga blad. Helt nära
bredvid voro några stenbänkar uthuggna
ur klippan, som lodrät höjde sig öfver
hafvet. Därifrån kunde ön Corsica
tydligt skönjas, och på den platsen satt
Napoleon troligen mer än en gång och
blickade med vemod öfver till sin
fäderneö.
♦ ♦ ♦
Tysta och stilla återvände flickan
och hennes följeslagare nedåt stadens
»piazza».
»Ding dong, ding dong». Dystra
och tungsinta summo tonvågoma öfver
stad och bygd. Allvarliga och
svartklädda vandrade människorna genom
gatorna.
— Hvad betyder denna
klockringning — frågade flickan och stannade
lyssnande — och hvarför gå alla
sorg-klädda?
— Det är »de dödes dag». Det
ringes själamässa, och alla gå ut till
»Campo Santo» för att pryda sina
käras grafvar.
— Låtom oss också gå ditl —
Vägen var icke lång, snart visade sig
grafkorets kupol i snöhvit, bländande
marmorglans mot högresta cypressers
dunkla bakgrund.
På grafvarne brann ett ljus eller en
hel krans sådana, och nedanför
knäböjde en hustru, make, dotter eller
son, offrande åt den mull, som gömde
hvad de kanske ägt kärast i lifvet.
På främlingen måste detta vackra
bruk göra ett djupt intryck, och hon
kunde ej motstå att vid en afsides
liggande graf, som såg litet bortglömd
ut, lägga en krans friska astrar.
Vid återvägen till staden uppgjorde
flickan en liten försvarsplan, besluten att,
väl ombord, genast sätta den i värket.
Tillfälle därtill lät häller icke vänta
på sig, ty kaptenen kom ögonblickli-
gen fram, uttalande beklagande ord
öfver hennes långa frånvaro.
— Jag har haft mycket att göra.
Har först besett stadens alla
märkvärdigheter och därpå afsändt ett telegram.
— Ett telegram I Hvarför det?
— Hvarför? Naturligtvis ville jag
låta min man veta, hvilken tid han
skall vara mig till mötes i Civita Vecchia.
— Er mani Är ni gift? — Röstens
snopna klang lät sig icke beskrifva.
— Låter det så otroligt? — sade
flickan, vändande sig bort att dölja ett
leende.
— På intet sätt, min fru, jag hade
blott icke tänkt mig att ni var gift.
Och er man kommer er till mötes i
Civita Vecchia?
— Förstår sig. Jag hoppas han
skall bli i tillfälle att tacka er för all
uppmärksamhet mot hans fru.
— Åh, jag ber. Är det icke något
ni befaller, »signora»?
— Endast att ni lagar det blir
vackert väder i morgon. Det kan jag ju
lita på? — och med en vänlig blick
lämnade »la signora» sin förbluffade kapten.
Väl det hade börjat ljusna morgonen
därpå, skyndade den nybakade frun
upp på däck, ifrig att förvissa sig om
dagen skulle bli vacker. Betagen
stannade hon vid den mötande anblicken
af himmel och haf.
Solen höll just på att gå upp, och
tanken fördes ofrivilligt till de gamla
mästarnes taflor, där änglaskaror sakta
glida fram på rosiga moln. Hafvet
var lugnt och stilla samt bar safirens
och smaragdens färger. Midt i denna
färgprakt flöt en ö af drömlik, tjusande
fägring, och mot dess hvita
kalkstensklippor slogo böljorna sakta och
smeksamt mjukt. Några högresta pinier vid
stranden tycktes nästan, med sina lätta,
rika kronor, lösgöras och sväfva ut i
den fria, ljusa rymden.
Beundrarinnan af detta härliga
natursceneri var mäst böjd för att antaga
alltsammans bara ett Fata Morgana,
men ångbåten styrde obevekligt helt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
