Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grina åt. Allt var nu tanke och
känslofullhet — jag säger med afsikt icke
känslosamhet, ty känslan var vårfrisk.
Hade författaren ägt mer satir, hade
det inte skadat, särskildt i slutet, där
Harlekin, efter att ha kastat sin med
list påsatta krona, raljerar med allt
hvad kunga välde heter och visar
maktens tomhet.
Hr de Wahls harlekin tillhör hans
allra bästa figurer — står i rang med
hans kung Erik.
Stycket kom frun i biljettluckan att
skaka på hufvudet, och därför måste
man ge något nytt. Repörtoaren var
från förra året uppsatt med »Agnes
Jordan» som första magnet, men då
fru Håkanson, som där skulle göra
susen,- insjuknat, blef planen
kullkastad. Er högen valde man nu en
komedi af Arthur Pinero, »Lavendel».
Aj, engelsk 1 Kritiken vardt omild,
och biljettfrun skakade ännu mera på
hufvudet. Och dock var stycket ej
utan förtjänster i fin dialog och, hos
hufvudpersonen, godt humör. Men
ämnet är, medges villigt, sensationellt och
lättfunnet, och författaren, habil och
gissningslurande, hopar effekterna väl
mycket.
Hr Svennbergs supige advokat var
något af det muntraste och mest
lef-vande jag sett. Ensamt för denne
ypperligt gjorde dekiskurre hade
komedien bort hålla sig uppe längre.
Den aflöstes af repriser. . .
Så blef då fru Håkanson frisk och
»Agnes Jordan» kom upp. Det
originellaste i denna melodramatiska
produkt är formen, som egentligen är brist
på form. Sex lösryckta interiörer ur
en äktenskapshistoria, spelande under
31 år, göra stycket högst bizarrt. Att
författaren, Georg Hirschfeld, en af
Tysklands yngre, icke saknar scenisk
begåfning, är dock tydligt genom en
viss fart i dialogen och öga för
effekten. Men på samma gång visar han
sig som en äkta son af sitt dunkelland
genom ett känslopjunk, som blott då
och då tillåter en välkommen humor
att glimta fram.
Titelrollen är tacksam, och fru
Håkanson visade på nytt, hvilket djupt
tragiskt / temperament hon äger. Hr
Svennberg karaktäriserade en
inperti-nent, sedeslös, snobbig köpman. Han
var så otäckt bra, att man ville köra
ut honom, så snart han visade sig.
En gråtmild onkel spelades med
jämnmod åf hr Riego, och hr de Wahl
skänkte oss en ung kompositörs
drömmar med den värme, som är honom
egen.
Men låt oss gå från Blasieholmen till
Kungsträdgården. Dramatens första
program upptog Paillerons »Gnistan», hvari
den manlige individen, trots
erkännans-värda bemödanden att vara spirituell,
hade behöft litet mer af det, som
rubriken antyder, samt Sardous »Lilla
svärmor», tillhörande det pjesfack, som
bäst lämpar sig för teaterns nuvarande
krafter och därför vanligen får ett friskt
och trefligt utförande, mot hvilket man
inte har skäl att anmärka.
Därpå gåfvos tre småpjeser.
Signaturen Allan Bergs »En bröllopsdag»
på vers, ägde stämning, men var
mycket lång. Hr Palme hade däri tillfälle
att visa sin lyriska begåfning. Han
var den ende, som gjorde något af sin
roll. Han spelte en målare på 15
ootalet, som en sensommarkväll
svärmar för husets fru under mannens
frånvaro. Mannen kommer hem,
öfver-raskar de två — kort fäktning —
för-soning — dryckjom.
Att pjesen just inte gjorde lycka,
berodde delvis på spelet, men
författarinnan får också ta lite åt sig.
Dok-torinnan Weinberg har förut gjort sig
bemärkt genom ett enaktsstycke »Trots
allt» på Vasateatem.
»Det ringeri», af professorskan
Nyblom, slog mera an, såsom ett lustigt
skämt med telefonpinglandet, och lär
väl då och då dyka upp. Fru
Lindbergs emanciperade fru beredde nöje.
Och så »Piccolet», känd från Svante
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
