Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ket i föreställningen var för resten
va-rietémässigt, och nog ger Vasan
operett finare. , Men jag tviflar inte på,
att hr Salmson slår an på den s. k.
hopen.
Uppsättningen var dyrbar och bör
väcka Ranfts afund.
Också för Folkteatern är Selanders
nya företag obehagligt. Scenerna ligga
hvarandra nära, och S. ämnar äfven
ge folkpjeser.
Jag var i Strömbergs teaterhus och
såg »Löjen och tårar», Johan Jolins
öfvermöglade elfva-aktare. Det var en
liten pröfning, mest för styckets skull.
Truppen är ej så god som förra året,
men af de nya krafterna finns en, E.
Olsson, som inger förhoppningar. Äfven
i »Yngste löjtnanten», första nyheten
i höst, var han inte dum. Allt
relativt, förstås. De »gamla» voro lika
rutinerade som vanligt. Don Diego.
REVY.
A tt långt fram på hösten, då redan
den värkliga säsongens
»événe-menter» börjat infinna sig, redogöra
för musiklifvet under sommaren, är ett
ganska onödigt göra. Det skulle häller
icke under vanliga omständigheter ha
fallit mig in, om icke händelsen vore,
att en konsert af värkligt betydande
intresse hade råkat att äga rum midt
i sommarhettan. Den finska
filharmoniska orkestern gästade oss nämligen
på väg till Paris och gaf en konsert i
cirkus vid Karlavägen, som alltså till
omväxling en gång fick bjuda på
värk-lig konst. Nu ges där, som Ni vet,
» Trollkarlen från Nilen ».
Det var en stor och angenäm
öfver-raskning att få höra den finska
örke-stern. Icke visste vi här, att man i
Helsingfors bestod sig med ett så godt
kapell. Och — uppriktigt sagdt —
icke visste vi häller, att den finska
musiken var så fängslande och
intressant. Först och främst ha de Sibelius>
och till det namnet bör man lägga
märke. Hans symfoni (e-moll)
presenterade honom som en färdig mästare
och — hvad mera är — en man för
sig. Det var ingen vanlig schablon-
symfoni efter konservatorie-mått, detta,
utan det var friska och originella
tankar, #hjärte varm gripande känsla, djärf
och käck humor, som Sibelus lät oss
höra i den symfoniska formen, hvilken
alltså — såsom andra mästare före
honom visat — är mäktig af
utveckling, mäktig att ännu ge oss starka
och lefvande intryck. Sibelius är fullt
modärn — icke minst därför, att han,
såsom man kunde höra, så noga
studerat sin Bach, hvilken, som Ni väl
vet, än i dag är den modämaste bland
de modäme. Dessutom är Sibelius
nationell. Öfver hans musik hvilar hela
den finska vekheten, svårmodet, men
den lätta slöja, som detta kastar öfver
hans tonmålningar, förhöjer deras
behag. I det kvicka och märgfulla
scher-zot fanns en glimt af den eld, som
glödde hos den nionde symfoniens
mästare. Hans orkesterlegender ur
Kaleval a visade ytterligare hans glänsande
instrumentationstalang, hans sjudande
kraft och fart. Två droppar ziguenarblod!
Hos Kajanus, den andre, mer
omtalade af de finska komponisterna, fanns
däremot ej den genialiska gnistan. Af
hans kompositioner, finska rhapsodier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
