Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERR PEDER PORSE PÅ STYRESHOLM.
Af E. WALTER HOLPHERS.
T)å andra sidan Ångermanälfven, på
-*■ det ställe i Torsåker, som ännu i dag
kallas borgen hade de jutske gräft ur
lemipan och kastat upp en hög vall,
bakom hvilken de hade sina skytten.
Därifrån sköto de utan uppehåll tvärs
öfver älfven mot de svenskes fästning,
Styresholra, som med fyra tom låg
i närheten af det ställe, där Stymäs
kyrka nu ligger som en hvit vård öfver
tysta grafvar och speglar sig i älfven.
Uppe i tomrummet, det som låg
närmast danskame, stodo tvänne
sven-ner i de långa smala hvalffönstema
med djupa nischer, där solen i breda
floder spelade in öfver det nakna
golf-vet. Det var unge Jan Oxehufvud och
Bengt Månsson, båda med sträng
ad-monition af kommendanten på slottet,
herr Peder Porse, att hålla skarp utkik
på de jutskes förehafvanden, ty man
hade under natten hört träd braka och
stockar med dån och plaskande rullas
ut i vattnet. Det kunde fuller väl båda,
att de jutske voro i färd med att bygga
flottar. Och var det så, skulle det ej
töfva länge förr än de också gåfvo
sig till storms.
Ett annat tecken att taga vara på
till varning var att de fientliga
skyt-tena i dag skälde oftare och beto
skarpare, så att de båda närmaste tornen
ryste sig och grundmuren skalf. Men
kanonerna på Styresholm voro ej
senare att ge svar på tal. Och herr
Peder, gammal och »krutvan, stod själf
nere på vallen och eldade sin »Långe
Per». Den byssan kände de jutske
godt på knallen.
Det lilla tomrummet var åttkantigt
och så godt som alldeles utan möbler.
En soffa, men fullastad med vapen,
harnesk och hjälmar. För rästen vapen
och harnesk och hjälmar i högar i alla
vråame. Ett bord med kartor, några
klotsiga stolar. Se där allt. Men
det var ju också blott en kammare för
utkiken, så det behöfdes ej annorlunda.
Fortfarande med blicken vaksam ut
genom fönstret frågade Jan Oxehufvud
sin kamrat efter ett långt tigande:
»Hvad var det för en fånge de togo
här utanför i natt? Jag hörde hviskas
om, att det skulle vara en hög och
mäktig herre?»
Bengt ryckte på axlarae. »Ja, här
sägs så mycket nu för tiden, att en
aldrig vet hvad som kan sannt vara.»
Efter en paus fortfor Jan:
»Det lär vara han som anför de
jut-ska fänikorna därborta. Men så
gnuggade också herr Peder händerna, när
de kommo med honom i morgse.»
»Jaså, tror I det var därför?»
svarade Bengt.
»För hvad annars då?» Den måtte
väl vara god att sätta munkorg på de
jutskes skytten med.»
»En kan aldrig så noga veta», tyckte
Bengt i en ton, som rent af kom den
andre att vända sig från fönstret för
att se på honom.
Efter en stunds funderande utlät
sig Jan:
»Då måste I veta något särskildt.»
»En kan aldrig så noga veta.»
Nu fattade Jan eld:
»Hafver i nånsin hört, att jag svek
ett förtroende som I gaf mig. Det
höfves eder föga att stå så och tugga
på halfkväden visa.»
»Nå så i Guds namn då, så I inte
brinner opp. Men haf tand för tunga,
att det inte kommer ut bland folket,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
