Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon rodnade lätt och vände sig hastigt
utåt fönstret igen, och nästan som en
hviskning kom det:
»Jag tror eder, Jan Oxehufvud.»
Jan blef modigare:
»Jag ber eder...»
Men längre kom han inte, ty i
detsamma kom herr Peder Porse själf
instormande i rummet åtföljd af trenne
knektar.
Pekande på rustningarna mullrade
han fram mellan de grå, styfva
mustascherna och den krutsvärtade
skäggbusken på hakan:
»Där är det, bär ner alltsammans
och lägg det hvar I vill på
borggården, men se till bara, att det kommer
undan de här båda tornen, då de rasa!
Nå, blir det?» tillade han så det blef
fart på knektarne. »I kan hjälpa till
I också 1» — det var åt svennema
— »och sen I fått ned det
alltsammans, må Bengt Månson komma
upp igen med tvänne beväpnade
knektar!»
Tjäname och svennerna lassade på
sig vapnen och försvunno utför
trapporna. /
Barsk stod herr Peder och
betraktade sin dotter med ena handen, med
älghudshandsken på, om värjfästet och
den andra i sidan. Hans ögonbryn
sammandrogos, så att det blef en skarp
rynka öfver näsroten och hårdt kom
det:
»Det vore bättre för dig, att du
vore i jungfrukammaren hos dina
tärnor, än sprunge omkring här i tornet,
som intet är för kvinnfolk!»
Jungfrun vände sig långsamt om.
Klara tårar brunno i hennes ögon.
Och i en öfversiggifven snyftning
banade sig ett enda ord öfver hennes
läppar, ordet:
»Far!»
Gamle herr Peder släppte värjfästet
af häpnad. Nej, det öfvergick hans
förstånd. Där stod flickan och grät
för ingenting. Ja nog var hon blödig
alltid — och inte hade hon det efter
sin far — men att ta’ sig så där hårdt
för några ord, som till och med voro
bara välmeningen, det gick för långt.
Kanske var hon inte frisk . . . Nej, hon
hade värkligen inte varit sig alldeles
lik, sen hon kom hem från Danmark,
strax innan kriget bröt ut. Hon hade
väl fått något ondt där, ty huru kan
något annat än ondt komma från
juten, den förbannade juten . . .
Herr Peder kände sig för en gångs
skull vek och gick bort till sin dotter,
smekte henne ömt men litet klumpigt
— man får inte begära för mycket af
en gammal, ärrig krigsbuss med
älg-hudshandskarne på — öfver håret och
morrade, ehuru det skulle förefalla
mjukt och lent:
»Hur är det med henne, Magnild
min?»
Jungfru Magnhild föll fadern om
halsen och snyftade öfverljudt. Den
gamle krigsbussen kunde inte ha kännt
sig olyckligare, om de slängt en
främmande barnunge i armarae på honom.
Jungfru Magnhild fortfor att snyfta.
Men så kastade hon med ens
hufvu-det bakut. Armarna knötos
krampaktigt kring hans hals, munnen var
öppen, stel, som af den största fasa,
men i ögonen, där tårame glittrade,
där var en bön som i brinnande
feber. Och när hon kunde behärska sin
tunga, kom det:
»Nåd far! Nåd, nåd, nåd!»
Nu vardt herr Peder nästan rädd.
Var hans dotter galen? Men i
detsamma visade sig Bengt Månsson i
dörren med sina knektar. Och
kommendanten tillropade honom ett:
»För upp fftngep, som de togo här
utanföre i natt!» Och därmed försvunno
de åter.
»Far, far! Om du höll mor kär,
får du ej göra honom något illa!»
Om han höll mor kär? Då hon dog
blef han så här hvit i håret. . .
Därför höll han också af sin dotter som
intet annat på hela vida jorden . . .
därför stod han och höll henne så där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
