Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE UNGAS UTSTÄLLNING.
T}ör två år sedan arrangerade de unga
medlemmarne i Konstnärsförbundet
en utställning af endast sina alster. På
de ordinarie vårutställningarna, som äga
rum i konstnärshusets opraktiska, trånga
expositionslokal, har det nämligen visat
sig att det funnits föga utrymme för
de unga, som ofta fått åtnöja sig med
sämre platser och (vi påpeka särskildt
placeringen af Gerle i våras) fått en
duk hängd här och där, hvadan det
varit tämligen svårt för allmänheten att
få ett riktigt totalomdöme om dem.
Men det är plats som saknats.
Du-karne blifva allt fler, och utrymmet är
detsamma. Därför torde ingen finna
det underligt om de unga vilja
uppträda på egen hand. Båda parterna
skola vinna på det, ty hos de unga
finnes mera entusiasm, då de gamla
däremot hafva mera teknik.
På de ungas utställning dominera
Aron G er le, Gustaf Fjæstad, Carl
IVil-helmsson, Artur Bianchini, Nabot
Törnros och Bengt
Hedberg såväl
genom antalet
dukar som genom
dessas halt.
Aron Gerle
visar oss en ny
sida af sitt
konstnärskap. Han,
som förr nästan
uteslutande
målat porträtt och
Stockholms
gator, uppträder nu
som en hänryckt f
tolkare af skogen,
men icke så som
Liljefors, som
målar lifvet i
skogen, Gerle målar
skogen själf. Han
är icke jägare och ser den därför
endast med en naturälskares ögon. Det
vill synas som om han sökte ensamhet,
som om människorna och stadshvimlet
tröttade honom, och när han drömmer
konstnärsdrömmar vid furornas sus
framtrollar hans pänsel, en kolorit, som
fascinerar. Nu liksom förra gången är
Gerle den mäst mogne, den mäst på
djupet gående och hans tallar präglas
af samma individuella uppfattning som
genomgår hans porträtt och för resten
allting af hans hand. Vi anse att Gerle
med sina skogsbilder tagit ett steg framåt
i en riktning som måste glädja alla
vänner af Sverige och svensk natur.
Gustaf Fjcestads konst är äfven
svensk. Han målar värmländsk natur
och sina motiv uppsöker han i skog
och mark. Han målar älfven som
rinner mellan grenar och trädrötter
och älfven i industriens tjänst
(»Dam-luckor i sol»). Han tycker om att
dissekera. Han drar fram karaktären
i allt. Han framställer granarne fulla
af barr, förstorade och stiliserade, men
ändå barr. Han plockar sönder träden
och målar en stubbe, en stam en gren.
Snö målar han med synnerlig förkärlek,
men han får den icke att lysa genom
tjock pålagd färg, så som man målade
förr (efter recept), utan genom en
oer-hördt utarbetad teckning — ett riktigt
klosterarbete. Hans konstslöjd skulle
förtjäna ett särskildt kapitel, men vi
sakna utrymme. Vi få därför helt kort
nämna att han är mycket dugtig på
detta område.
Artur Bianchini är däremot icke
svensk enligt mångas uppfattning. Dem
vilja vi dock råda att gå ut en klar
sommardag (eller höstdag efter som det
nu är i november) vända ryggen åt
solklotet och betrakta himlen. Ju högre
öfver horisontlinien de låta blicken fara
(11’STAK FJÆSTAD.
ARTl’R IHANCHINl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
