Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den hvita hyacinten småler. Den
är så hvit, så hvit, att den nästan går
i grönt!
Jag . höll på att säga: ’så hvit som
snö!’ men, hu! Jag vill icke ens tänka
på snön.
Den hvita hyacinten är underskön.
Den vet det och säger ingenting, men
dess doft betyder:
»Spöka ni ut er i hvilka färger ni
behaga. Allt det där är en modesak,
som kommer och förgår. Hvitt är
alltid lika vackert. Hvitt är hvitt, och
jag vet, att jag är skinande hvit.» Och
så lyfter den på sig för att icke smutsa
sin hvita klädsel på jorden.
Men när solen tittar fram, utbrista
alla hyacinterna i en kör af dofter, och
solen ler tillbaka och säger:
»Utmärkt vällyckadt, mina damer!
Ingen vår har ni varit mera till er
fördel.»
Och i hela trädgården skjuter och
spricker det, växer det och sträcker ut
sig. Snart finnes där icke en
handsbredd jord, där det icke lyser och
flammar och blommar.
Auriklerna komma, täta och
honungs-söta, alla klädda i sammet som unga
adelsfröknar; violerna gömma sig under
sina blad för att osedda få se på fästen,
men vällukten röjer dem, och blygt
titta de upp med sina dunkla ögon
och hviska:
»Ursäkta, att vi våga oss fram,
men vi skola icke genera; vi äro
så små!»
Påskliljorna stå uppsträckta och raka
som tända ljus, och snart börja
konvaljerna öppna sina långa silkeskappor,
så man anar pärlhalsbandet, som
gömmer sig där under.
Linden har alla sina hjärtformade
blad ute, ljusgröna och mjuka med
rosenröda hylster. Häggen står
hvit-pudrad från topp till tå.
Det doftar som, — ja, som det
blott kan dofta från en trädgård full
af vårens unga blommor; — och nu
komma insekterna!
Fjärilarne fladdra, lätta som lösrifna
blomsterblad från den ena blomman
till den andra. »Hon är söt, — söt,
denna hyacint! Jag måste* kyssa
henne!» — »Men se här, denna röda
aurikel! Hon är ännu sötare! Henne
måste jag också kyssa!» »Och här,
— här; kom, kamrat! Se på denna
öppna tulpan! Det är nu en helt
annan genre, men det är eri mycket
tjusande företeelse. Tänk, om man
också skulle våga att ge denna stolta
skönhet en liten kyss!»
Och så tumla de, skrattande och
dansande fram och åter, högt upp
under grename och djupt ned mot
jorden, hela trädgården rundt.
Flugorna komma dunsande, svarta
och osympatiska. »Vi komma bara
för att ta en öfversikt!» snörfla de.
»Vi skola rapportera dagens händelser.
Jaså! — På det sättet! Det gamla
vanliga! Precis det gamla vanliga!»
Och så sätta de sig på ett tulpanblad
och gnugga händerna. »Hvad skall
man egentligen säga om det hela? Det
är ju precis som vanligt! Kanske den
där mörkblå hyacinten skall vara något
extra; — men, bah! Alltsammans är
ändå bara det välbekanta
blomster-skojet; — ingen djupare mening i detl»
och så surra de argsint vidare.
Bien äro däremot alldeles
vimmel-kantiga af lycksalighet.
»Hvilken fäst!» surra de. »Hvilken
makalöst lyckad fäst! Det är en af
de mest lyckade tillställningar vi
någonsin varit med om! Har ni smakat
på auriklame?» säger den ena till
den andra. »Utsökt honungssmak! Det
gröna stoftet har en arom! O, jag
vet mig sällan ha smakat något
delikatare !»
»Jag föredrar hyacinterna», säger
en annan. »Det är rena sockret!
Karameller helt och hållet. Namnam!»
och den slickar sig om munnen.
»Har ni försökt på narcisserna?»
frågar en tredje, en tjock liten en, som
sväller af välmåga. »Narcisserna ser-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
