Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
långt vägen räcker. Det vore bättre
•du läste dina läxor. Med skjuta’t
skaffar du dig inte något förstånd i hufve’tl
— Jag har slutat mina lektioner, —
svarade jag halfgråtande.
— Slutat sina lektioner! He! Slutat
sina lektioner! Han läser och läser och
läser, och hufve’t det är som ett tomt
tornister. Du får inga och därmed
punkt. (Då han yttrade detta, hade han
redan börjat leta i sina fickor.) Det
slutar förstås med att du får en
knallhatt i ögat, och då är det Mikolajs fel!
Hvem lät honom skjuta? Mikolaj.
Mi-Mikolajs fel!
Alltjämt gnatande och brummande
gick han in i min fars rum, tog ned
pistolerna från väggen, blåfete på dem
och försäkrade minst hundra gånger till
att det här skulle sluta med något
elände. Därefter tände han ett ljus,
satte på knallhatten och lät mig sikta
Men ännu hade jag mycket att utstå.
— Så han håller pistolen! —
hånade Mikolaj. — Precis som en
bar-beraregesäll! Släck du ljuset med
nypan, det går bättre. Du passar att bli
präst och läsa Ave Maria och inte att
bli soldat.
Denna pessimistiska uppfattning
hin-rade honom dock ej att flitigt exercera
med oss. Ofta efter middagen brukade
min bror och jag marschera efter hans
kommando och med oss pater Ludvig,
som därvid onekligen gjorde en
mycket löjlig figur.
Mikolaj sneglade på honom, och
ehuru patern var den ende i huset, för
hvilken han hyste respekt, kunde han
dock ej af hålla sig från att anmärka:
— Hm, med förlof sagdt så
marscherar ers vördighet ackurat som en
gammal ko.
Mig som den äldste tog han sig
mest an, och jag hade följaktligen mest
att utstå af honom. Detta hindrade
ej, att, då jag skickades i skola, gamle
Mikolaj tjöt, som om den allra största
olycka hade händt honom. Föräldrarna
berättade, att han sedan var murrigare
än någonsin och under två veckors tid
ej lämnade dem någon ro för sitt gnat.
»De hade kört barnet hemifrån»,
brummade han. »Må han gärna leds ihjäl
för dem! Uuu! tJu! Hvad ska hangå
i skola för? Ska han inte ärfva godset,
kanske? Han ska lära sig latin bevars!
De vill göra honom till en Salomo.
Så’na tokenskaper!»
Jag minns, när jag första gången
kom hem från ferierna. Alla sofvo
ännu. Det var en snöig vintermorgon,
och det hade just börjat dagas.
Tystnaden bröts endast af brunnspumpens
knarrande borta vid statbyggnaderna
samt af hundskall. Fönsterluckorna voro
stängda; blott ur köksfönstren lyste ett
skarpt eldsken, som färgade snön
rosenröd. Jag kom ledsen och med bäfvan
i hjärtat, ty mina betyg voro allt utom
lysande. Ovan vid skolans
undervisningsmetod och disciplin som jag var,
hade jag ej kunnat reda mig. Och
nu var jag rädd för min far, rädd för
pater Ludvig, som tyst och med sträng
min satt bredvid mig i släden. Han
hade nämligen kommit och hämtat mig
i Warszawa. Allt föreföll mig så mörkt
och hopplöst. Då öppnades plötsligt
köksdörren, och gamle Mikolaj kom,
rödnäst af kölden, klifvande i snön
med ett par fulla mjölktillbringare på
en bricka.
—• Gud signe! Är det inte lilla
husbond? — ropade han, satte hastigt ned
brickan på marken, stjälpte omkull båda
tillbringarna, föll mig om halsen och
började kyssa mig. Hädanefter kallade
han mig alltid för »lilla huebond».
Men det dröjde åttmisstone i fjorton
dar, innan han kunde förlåta mig de
där mjölktillbringama. »Jag gick där
helt lugn med min bricka», sade han,
»och så kom han. Han passade
precis på förstås ...» o. s. v.
Min far ville, eller åtminstone
förklarade han sig vilja ge mig en basto-,
nad för de två underbetyg, i kalligrafi
och tyska, som jag kom hem med. Men
han afhölls därifrån dels af mina tårar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
