Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
patern, skulle han nog gifvit svar på
tal. Men nu teg han, och först efter
en stund återtog han som för att
ursäkta sig:
— Det samma sa’ mig pater
Siek-lucki, kaplanen. En gång, när jag fick
ett bajonetlstyng af en österrikare
nedanför tjugonde — nej, jag menar femte
refbenet, var jag illa däran. Aha, tänkte
jag, det är ute med mig, jag måste
bikta mina synder mot gud den
alls-mäktige för pater Sieklucki. Och
pater Sieklucki hörde på mig, och så till
slut sa’ han: »Gud nåde dig, Mikolaj»,
sa’ han, »allt det där har du ljugit».
»Det kan väl hända», sa’ jag, »men
jag minns inget annat».
— Och så kurerade de dig?
– De kurerade mig? Jo, jag tackar!
Nej, jag kurerade mig allt själf. Jag
hällde två laddningar krut i ett kvarter
brännvin, och så drack jag det, och
nästa dag var jag kry som en mört.
Jag skulle gärna ha hört mera af
dessa historier, men pater Ludvig
förbjöd Mikolaj, jag vet för öfrigt inte
hvarför, att »förvrida hufvudet på mig
totalt». Stackars pater Ludvig! Han
visste inte i sin landtliga oerfarenhet,
för det första att hvarje yngling, som
stormen drifver ut på lifyets vida arena,
mer än en gång måste få »sitt hufvud
förvridet», och för det andra, att det
icke är gamla trotjänare och deras
historier utan helt andra saker, som
förvrida hufvudet på honom.
För öfrigt utöfvade Mikolaj ej något
skadligt inflytande på oss, tvärt om
vakade han strängt öfver oss och vårt
uppförande. Han var en i detta ords
hela bemärkelse samvetsgrann människa.
Från sin soldattid hade han kvar en
mycket vacker egenskap, nämligen just
denna samvetsgrannhet och plikttrohet.
En vinter, minns jag, började vargarna
anställa stor förödelse på vår egendom
och gingo så långt i djärfhet, att de
om nätterna i flockar smögo in i byn.
Min far, som var en ifrig jägare, beslöt
att ställa till jakt, och som han önskade,
att vår granne, godsägare Ustrzycki,
en känd vargjägare, skulle leda
dref-vet, skref han ett bref till honom och
kallade därefter till sig Mikolaj.
— Arrendatorn skall fara in till
staden, — sade han, — följ med honom
till Ustrzyca och lämna nådig herm
brefvet. Men du måste nödvändigt ha
med dig svar tillbaka, utan svar får du
inte komma hem.
Mikolaj tog brefvet, satte sig upp
i arrendatorns släde och begaf sig åstad.
På kvällen kom arrendatorn tillbaka
men icke Mikolaj. Min far förmodade,
att han stannat öfver natten på Utstrzyca,
och att han skulle återkomma följande
dag i sällskap med vår granne. Men
nästa dag förflöt, och Mikolaj syntes
icke till, ännu en dag — ingen Mikolaj,
ännu en tredje dag — och alltjämt
ingen Mikolaj. Det blef en allmän
ängslan och uppståndelse. Min far
började frukta, att han blifvit öfverfallen
af vargar, och skickade ut folk. Man
letade men fann ej spår af honom. Det
sändes bud till Ustrzyca. På Ustrzyca
fick man det beskedet, att han varit
där, ej funnit herm i huset hemma och
frågat, hvar han befann sig. Därefter
hade han lånat fyra rubel af en af
betjänterna och begifvit sig af, man visste
icke hvart. Vi kunde ej begripa, hvad
allt detta skulle betyda. Nästa dag
återkom mo utskickade från andra håll
med det besked, att Mikolaj ingenstädes
stått att finna. Vi begräto honom
redan som död, då på sjätte dagens afton
min far, som befann sig på kontoret,
fick höra ett skrapande af fötter i
förstugan, några harklingar och ett
half-högt brummande, hvarpå han genast
igenkände Mikolaj.
Och det var värkligen Mikolaj,
af-magrad, förfrusen, med ispiggar i
mustascherna, nästan till oigenkännlighet
förändrad.
— Hvad i herraps namn har du
gjort, Mikolaj, hela denna tid? —
ropade min far.
— Hvad jag gjort? — brummade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
