Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
göra sig viktiga, men se så snart det
blir batalj af, då ser man inte röken
af dem. Herr öfversten kallade dem
en gång för lancettfäktare. När en
karl är frisk, då våga de sig aldrig
på’n, men när han ligger där halfdöd,
då ä’ de minsann tvärt framme med
sina lancetter. Det är ingen konst att
sticka knifven i en, som inte kan
försvara sig, men försök bara på, när
man är kavat och har geväret på axeln!
Det är just ett yrke ,det» att fcarfva
köttet af benen på folk! Herr
öfversten skulle stiga upp ur sin graf, om
han finge veta det här. En doktor! Om
det varit en militär eller åtminstone en
godsägare — då skulle jag inte ha sagt
ordet. Men en doktor! Inte kan vår
fröken gifta sig med en så’n. Inte kan
han ge sig till att fria till henne!
Till Mikolajs förtviflan gaf sig
doktorn icke blott till att fria, utan han
fick äfven hennes och familjens
samtycke. Ett halft år senare ägde
bröllopet rum, och bittert saknad och
begråten af hela huset och af Mikolaj i
synnerhet gick »vår fröken» att dela
ljuft och ledt med doktor Stas.
Mikolaj hyste intet groll mot henne,
därtill älskade han henne för mycket,
men doktorn kunde han ej på länge
förlåta. Han nämnde nästan aldrig
hans namn, talade aldrig om honom.
1 förbigående sagdt blef Marynias odi
doktor Stas’ äktenskap det lyckligaste
man gärna kan tänka sig. Efter ett
år skänkte dem vår herre en präktig
gosse, efter ännu ett år en flicka och
så tvärt om. Mikolaj älskade dessa barn
som om de varit hans egna, bar dem
på sina händer, kelade med dem och
skämde bort dem. Att han dock ej
försonat sig med »mesalliansen» märkte
jag mer än en gång. Jag minns
sär-skildt en julafton. Vi hade just satt
oss till middagsbordet, då det hördes
hästtraf ute på gården. Min far
yttrade:
— Se efter hvem det är som
kommer, Mikolaj!
Mikolaj gick och kom strax därefter
tillbaka med strålande ansikte.
— Det är fröken! — ropade han
redan på långt håll.
— Hvem? — frågade min far, fastän
han redan förstod hvem det var.
— Fröken!
— Hvilken fröken!
— Vår fröken! — förklarade den
gamle.
Och så kom då »fröken» med sina
tre barn. Just en vacker fröken! Men
gubben Mikolaj kallade henne med flit
aldrig annorlunda.
Men slutligen inträffade dock något,
som gjorde slut på hans afvoghet mot
doktor Stas. Hania insjuknade i svår
tyfus. Äfven för mig var detta en
sorgens och orons tid, ty Hania och jag
voro jämnåriga, hon var min enda
lekkamrat, och jag höll af henne som en
syster. På tre dagar lämnade doktor
Stas knappast för ett ögonblick hennes
rum. Mikolaj, som älskade Hania af
hela sin själ, var alldeles öfver sig gifven;
han hvarken åt eller sof och satt
troget, dag och natt, utanför den sjukas
dörr — utom min mor hade ingen
till-låtelse att gå in till henne.
Gamle Mikolaj hade gått igenom
mycket i sin dar och var härdad till
både kropp och själ, men under den
börda, som lades på honom, nästan
dignade han. När så slutligen efter
flere dagars dödlig ångest doktor Stas
öppnade dörren till den sjukas rum
och med glädjestrålande ansikte till de
utanför väntande hviskade det enda
ordet: »Räddad!» då var det slut med
den gamles själfbehärskning. Han
började snyfta som ett barn och kastade
sig till doktorns fotter . . .
Hania tillfrisknade i själfva värket
snabbt, och doktor Stas blef Mikolajs
ögonsten.
— Det är en karl, som har ruter i
sig, — förklarade han, vridande sina
borstiga mustascher. — Och bra sitter
han till häst, och om inte han varit,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
