Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
urvärket var beräknadt att gå i tolf
timmar så gick det ofta i sexton, utan
att den, som, bildlikt talat, hade
nyckeln, faste afseende därvid eller
uppskattade det goda värket och tänkte på
den nötning kuggarna och hjulen
under-gingo. Efter tio år märkte Fridolf
Larson något besynnerligt i sin hand,
en stel känsla i fingrarna. Och
ögonen svedo också, tio års träget
skrif-vande i gasljus eller elektriskt sken är
icke vidare stärkande för dem. Men
en ögonspecialist gaf honom ett par
löjliga glasögon med tjocka, buktiga
glas, och en svensk massör knådade
hans hand för skrifkramp. Och nu
hade han varit där, som sagdt, tretton
år och var litet flintskallig och började
blifva rund om magen och blekfet i
ansiktet. Och hans lön hade nått sitt
maximum. Tjugofem dollars i veckan
är ej dåligt för en icke handtvärkare
i Amerika. Och dock hade Larson
ej sparat något vidare. Hans hem i
Lake View var nästan elegant och sin
hustru nekade han intet. Själf tyckte
han om god mat och var för öfrigt,
otacksamt nog och ovanligt nog,
mycket hjälpsam mot behöfvande landsmän.
Tretton år i sitt »Companys» tjänst!
Tretton år i det främmande landet,
hvarje dag fullgörande ett synbarligen
lätt, om ock petigt, och dock så hårdt
arbete. Tretton år, under hvilka det
stora, rika engelska bolaget blef än
rikare genom utskeppningen och
tillba-kaförseln af den lefvande last, öfver
hvilken Fridolf Larson, i sin mån, höll
sådant präktigt kontroll och skref
sådana klara rapporter.
Äfven när skrifsjukan ansatte honom
som svårast nekade Larson att låta
någon ’ af flickorna utföra hans arbete
med skrifmaskin. Han betraktade denna
uppfinning, som kommit allmänt i bruk
senare än han själf, med misstroende.
Utom det att ett fel kunnat insmyga
sig, hade det varit en förolämpning
mot hans tretton års tjänst!
* * *
En dag inträffade något oerhördt.
När Larsson klockan åtta som vanligt
inställde sig på kontoret, fann han alla
kamrater, från den högste till den
lägste, redan där. Han blef förskräckt
och tittade på sin klocka. Nej, den
var åtta. Gick den då efter? #
Till Larsons arbete hörde ock hans
otillgänglighet, kunde man säga. Hans
medarbetare ansågo honom vara trög
och osällskaplig, kanske snål.
Sanningen var att han, när arbetet var slut,
var trött. Därtill var han så litet
amerikaniserad att han ej förstod, eller
gillade, att fuska ifrån sig. Detta
missförstods, upptogs illa. Och så fick han
vara för sig själf.
Men denna morgon upplyste likväl
den unge irländske springpojken
honom om en sak: »gubben Petterson»
var i onåd. Han skulle få sitt afsked,
det var redan bestämdt i Liverpool,
och man väntade hvarje ögonblick
agenten i New York upp hit. En
efterträdare var ock utsedd — en
amerikanare.
Larson plockade ut sina böcker.
Det förekom honom omöjligt,
onaturligt, hvad han nyss hört. Mr.
Petterson i onåd? Men han hade ju i
ader-ton år varit i bolagets tjänst, förtjänt
mycket pängar åt kompaniet, alltid
varit mån om linjen, och alltid ärlig,
det visste Larsson bäst, som handhade
böckerna. Visserligen söp gubben, men
ändå . . .
Och så kom det sig att Fridolf
Larson ej fattade den djupa innebörden
af sin chefs afskedande.
Ty »gubben Petterson» blef
afske-dad. Afskedad på ett sätt som endast
kan ske, och ständigt sker, i Amerika.
Han fick ett kort och godt besked om
att han ej längre var behöflig i
Kennyon-linjens tjänst. Intet resonerande, if
you please, gå! Och mr. Petterson
gick för att öka antalet whiskyoriginal,
som på Clark streets krogar berätta
främlingen sin lysande lefnadssaga och
sin orättvisa dekadans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
