Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det var på den tiden, då »vargklyftan»
i Friskytten väckte fruktansvärda
rysningar utefter våra pappors och
mammors ryggrader och då man inte
be-höfde mycket for att hänföras. Nu äro
människorna prosaiskt tyngre och
mot-villigare, när det gäller en färd i
fantasiens rymder.
»Jorden rundt» speltes inte
märkvärdigt bra. Den bäste af de
uppträdande var hr Lindroth, Filias Fogg —
mycket korrekt. Passepartout, betjänten
och galenpannan, hade anförtrotts åt
en afundsvärdt ung man, hr Thorén.
Han svor mycket — af egen fatabur,
ty inga dylika angenäma uttryck
finnas i rollen. För rästen var han ganska
lustig, om ock mera på gaminmanér än
med användande af en finslipad humor.
Det finns få damroller i pjäsen. Den
största — indiskan, som skall
brännas — framställdes af en skådespeler
ska, hvars fördelaktiga utseende inte
kunde komma oss att glömma hennes
uppstyltade patos. Hon hade bort byta
med fru Löwenadler, som nu
ackompanjerade henne i en biroll.
Den andra scenen, jag afser i
rubriken, Folkteatern, har gifvit ett nytt
svenskt original, »Garfvar-Olle», af
Harald ^eipziger, en på »Kung Lear»
kalkerad folkkomedi i äldre ton.
Stycket är godlynt, emellanåt också
sentimentalt, men en lagom blandning af
löjen och tårar passar utmärkt för denna
teaters lättrörda åskådare. Komedien
gjorde lycka och fick åtminstone på en
hand ett slående bra utförande,
nämligen af hr Fastbom, som spelte ett
skånsktalande, manligt hushjon. Så
snart han visade sin uppnäsa, vek
publiken sig dubbel af skratt. Hr F.
bör fortsätta att spela karaktärsroller.
Han bör vara trött på älskarefacket,
>om han skött i många år.
Don Diego.
REVY.
T^mil Sjögren, vår geniale
romans-^ sångare, har icke skrifvit mycket
för orkester. Den nästan
improvisatoriska lätthet, hvarmed Schubert, den
störste vissångaren, kastade ned sina
idéer än för orkester, än för
stråkkvartett, än för stor kör, äger han
icke. Sjögren har mest hållit sig till
visan som sitt område; äfven för
pianot har han dock skrifvit små lyriska
visstycken, skizzer, novelletter,
fantasistycken eller hvad allt han — på
Schu-manns sätt — benämnt den. Hr Tor
Aulin har tagit sig för att
instrumentera en del af dessa för att, efter hvad
det sägs, popularisera Sjögren och göra
honom »koncertfahig» för stora
orkesterkonserter. Det förra var öfverflö-
digt, eftersom Sjögren redan nått en
popularitet, som ingen annan af våra nu
värksamma tonsättare, det senare kunde
ju möjligen ha sitt intresse. På så vis
ha vi fått Sjögren-konserter for orkester,
dirigerad af hr Aulin. Den senaste,
som gick af stapeln en af de sista
dagarna i oktober, bjöd emellertid icke
på mycket nytt. Suiten »På vandring»,
4 stycken af de sex, som Sjögren
under detta namn skrifvit för piano, ha
vi hört förut i hr Aulins klingande
och effektfulla, blott nästan väl granna
orkestersättning. »Bykrogen» hade nära
nog förvandlats från fin och
karaktäristisk genre i bleka färger till ett rafflande
färgtryck. För mycket mässing, hr
Aulin. Däremot hade hr Aulin nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
