Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
del har jag känt i storstädernas
gatularm precis samma känsla af
människo-fientlighet, hvilken Kleist uttrycker i
Pariserdagboken, när han säger:
»Ibland går jag genom de långa,
krokiga, trånga, smutsiga gatorna, jag snor
mig fram genom en hop människor, hvilka
skrika, springa, pusta, stöta hvarandra och
snurra hvarandra rundt utan att bry sig
därom. Jag ser på någon frågande, han
ser på mig frågande, jag frågar honom
något, han svarar mig höfligt, jag blir
varm, han finner det ledsamt, * vi äro
hjärtligt trötta på hvarandra, han
rekommenderar sig, jag bockar mig, och vi ha glömt
hvarandra, så fort vi kommit bortom
hörnet.»
Stackars kämpande ynglingasjäll
Hans fel äro stora. Han har
fantasimänniskans behof att leka med
verkligheten, med människolifvets lagar,
att skapa sig en framför allt glad
tillvaro, och därför blef han olycklig, ty
han var despot så som Nietzsche var
det, och hans lif förflöt i ett evigt
sökande efter den ästetiska drömvärld,
som ej finns här på jorden. Han
märkte själf, hur oduglig han var för
världens planmässiga praktiska arbete.
Till och med i sin produktion märkte
han disproportionen mellan mål och
medel — hans stort anlagda Guiscard
måste han uppgifva, och när han fann,
att han lagt ämnet för högt, för
vidt-omfattande för sin förmåga, säges det,
att upptäckten bragte honom till
vansinnets brant. Han upptäckte lätt sina fel,
han kunde ej behärska sig, ej begränsa
sig. Kleist är ett jäsningens offer, med
många intressen och liten ihärdighet, en
människa, sammansatt af nycker, men
bredvid detta har han något stort, ett
brinnande begär efter att utmärka sig,
att kämpa med ödet, att vinna den
ensammes segrar, att skapa något nytt,
något djärft, något, som skulle kunna
lefva i trots mot världens begränsning
och trånghet. Hans försök att lefva
idealiskt bondlif slog olyckligt ut, han
stod icke ut därmed, han, som Alm-
* Kursiveradt af författaren.
qvist tröttnade, hans kärleksförbindelser
voro ett fiasco, han var för subjektivt
despotisk, hans arbeten äro visserligen
genialiska mästerverk, men den jämvikt,
som präglar det klassiska mästerverket,
ha de icke, och dock äga de en
temperamentets friskhet, en den själftänkande
andens inspiration, som aldrig dör.
Denne »prins af Homburg», som glöder
af ungdom och mod — hur är den
ej präglad af fantasimänniskans
frihetsentusiasm? Prinsen är militär — han
är med i en drabbning, och han lyder
icke order, men hans olydnad är
genialisk, hans brott mot disciplinen är
det, som förskaffar segern, och han
blir dömd att dö för att sedermera få
nåd. Denna historia visar oss Kleists
grubbel öfver inbillningsvarelsens tragik.
Denna pjäs’ ämne är tydligtvis en af
dessa konflikter, som måste om och
om igen i dikten och lifvet kräfva
sin lösning. Hvarje reformatorsgeni,
hvarje fältherregeni, hvarje härskargeni
måste spränga ramen af den
handlingsfrihet, som hvardagsmänniskanss
subor-dinationsförhållanden måste ålägga
henne — han måste bli en revolutionsman
och som sådan brottslig och
välgörande. Hur långt sträcka sig
individens rättigheter att bryta disciplinens
lagar, att vara olydig mot
myndigheternas bud? Lagbrytaren — när
han är fylld af inspirationens heliga
eld — när han är kämpe för det
ändamålsenliga, det goda— hvar upphör hans
befogenhet, när bör, när skall han
straffas? Kleisst har förfuskat det klara,
kalla resonnemanget om individens rätt
med att göra prinsen till en fantasins
sömngångare, en drömmare, som blir
segerhjälte halft omedvetet. Han har
icke hört generalorden. Hur oriktigt
detta är från problemdramats synpunkt,
har redan Julian Schmidt påpekat.
Men det är häri ett karaktärsdrag hos
Kleist ligger. Den själfsvåldiga
nyckfulla inspirationens ögonblicks
människa, det är just Kleists genialiska
kraftnatur. Barnet med all sin omed-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
