- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 5 (1902) /
44

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

vetenhet i och hos en sådan person
är hjälten, det stora, det som han hyllar.
Plötsligheten och det irrationella,
oförnuftet och det paradoxala — se där
det lekens oberoende, som ger kraften
till det stora, som skapar storverkets
vildhet och bragdens utomordentliga
extravagans. Och så ger han oss i sin
Kätchen von Heilbronn en bild af den
jungfruliga kärlek, som icke bryr sig
om hugg och slag, som lider allt, blott
för att kärleken till den, hon älskar, är
större än all förödmjukelse. Hon följer
sin baron, hundaktigt undergifven —
hon skall vinna honom och hon vinner
honom genom sitt passiva hjältemod.

Vi kunna ju, som nordbor, knappt
underlåta att le ett medlidsamt
smålöje, när vi tänka på Dockhemmet, på
hela den nordiska litteraturens
frihetsträngtan att bereda kvinnan denna
människovärdiga ställning, som ej gör
henne till mannens slaf, redskap och
docka — och dock se vi i Kleists
dikt återspegladt något af det evigt
mänskliga i kärlekens trolleri — den
makt, som gör hvarje ok ljufligt, hvarje
börda lätt, den styrka att umbära, som
födes af att älska, den lifvets poesi,
som är kärleksfantasin egen.

För Kleist själf var lifvet, trots alla
hårda pröfningar, ett besynnerligt
mysterium af vänskaps- och
kärleksupp-offringar. Den goda systern Ulrike står
som en huld ängel vid hans sida, så fort
allt annat bistånd är ute. Och i hans
teckning öfver vännen Brockes finner
jag typen för en manlig vänskap, som
i sin ungdomliga hänförelse har något
af kärlekens mest intima glädjekänsla:

Kleist beskrifver honom så här:

»Om vi bägge stego upp i diligensen,
tog han alltid den plats, som var minst
bekväm. ... Om jag på natten insomnade
och sjönk mot hans bröst, höll han mig
kvar utan att själf sofva ... Jag brände
under natten ljus i mitt rum, och skenet
föll genom den öppnade dörren rakt på
hans säng. Sedermera har jag
tillfälligtvis fått reda på, att han många nätter icke
kunnat sofva därför, men aldrig sade han
mig det.»

Den frågan är ju här berättigad: är
detta verkligen idealet för en vän? Är
det icke snarare idealet för en mes,
en slaf? Ja visst, så som det här
står uppradadt, ser det ju ut, som
om det betydde, att denne vän var en
stackare. Men i den allra intimaste
samvaron fordras det sådana offer som
dessa — ibland. Det är den äkta
vänskapens konst och för öfrigt all
äkta kärleks konst att förstå, att
stundom göra sådana eftergifter, att falla
undan på detta sätt, men det är en
sällsynt konst och en konst, som
ganska sällan plägar idkas af de s. k.
stora naturerna, men deras storhet, som
öfva den, är åtminstone i mina ögon
vida mer obestridlig, än det, som ofta
nu för tiden går under namn af
själf-häfdelse. Man har kallat Kleist en
Werthernatur med växlande önskningar
och känslor. Han har
ungdomsnaturens behof att vara missionär, att
omvända, att uppfostra, att utföra ett
kulturarbete, att så sin sådd af nya
sanningar i en annans sinne. Han
brann af begäret att meddela sig. När
han råder fästmön att föra dagbok
säger han, för öfrigt ypperligt, att det
att se och höra är ganska ovanligt,
»se och höra kunna alla människor,
men uppfatta, det är att med själen
uppfatta själens intryck, och tänka
kunna alls ej alla. De ha ingenting
annat än det döda ögat, och det
uppfattar naturens bild lika litet som
haf-vets yta himmelens. Själen måste vara
verksam» o. s. v.

Och i ett annat uttalande om
sanningen ger han sin subjektivitets
trosbekännelse i följande vältaliga ord:

Om alla människor i stället för ögon
hade gröna glas, så skulle de säga, att
alla de föremål, hvilka de uppfattade, voro
gröna och aldrig kunna afgöra, om deras
ögon visade dem föremålen, sådana som
de äro eller om de icke lade in däri något,
som ej tillhörde tingen utan ögat. Så är
det med förståndet. Vi kunna ej afgöra,
om det vi kalla sanning är sanning eller
ej».

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:58:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varia/1902/0050.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free