- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 5 (1902) /
46

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

icke visat några tendenser att höja sig
ens öfver horisonten. Hans skrifter
in-bragte honom ej pengar att sörja för
de dagliga behofven. »Eftervärldfens
ära», säger han, likasom i förkänsla af
den för sena hyllning, som skulle bli
hans lott, »hvad är det för något
sällsamt, som man kan njuta, först då
man själf ej är till!» Det är då han
sammanträffar med en kvinlig
olyckskamrat, Henriette Vogel, en älskvärd
och olycklig kvinna. De ha
gemensamt kärleken till musik. En dag, när
de sjöngo tillsammans, säger Kleist:

»Das ist zum Erschiessen schön».
Hon såg på honom intensivt. Därpå
frågade hon: »Om han var beredd till
den största vänskapstjänst». Han
svarade ja, och hon sade: »Nåväl, så

döda mig. Men troligt är, att ni icke
vill göra det. Det finns inga män här
på jorden mer.» »Jag skall göra det»,
svarar han, »jag är en man, som
håller sitt ord.» Vid Wansee, en mil
från Postdam dödade han sig själf och
henne. De togo in på den lilla
restauranten där, och där, hvarest vattnet
flöt fram under pilarnes mörka hägn,
en natur, som påminner om
Nacka-nejden invid vår hufvudstad med dess
elegiska skönhet, infriade han löftet och
befriade dem bägge från ett lif, som för
dem bägge stod som en olidlig börda.

Det är högst egendomligt att läsa
om dessa bägge skeppsbrutnas afsked
från lifvet. Det är, som om de firade
dödens befrielse som en fest. De bådo
uppasserskan om kaffe på andra sidan
om sjön. Henriette bar en korg på
armen, i hvilken pistolerna lågo. Då
uppasserskan för sista gången kom till
dem med en blyertspenna, sprungo de
muntert omkring och kastade stenar i
vattnet. Då hon aflägsnat sig vid pass
fyratio steg, aflossades första skottet
och strax därpå det andra. E. d.
officeren hade skjutit så säkert genom
hennes hjärta, att icke en droppe blod
kommit ut, själf låg han på knä
framför henne med sönderskjutet hufvud.

Rakel v. Varnhagen säger: »Ingen af
dem, som nu tadla honom, hade gett
honom tio thaler. De små talangerna
gjorde lycka, han icke». Och hon
tilllägger, att han dock, om han blott
kunde satt sig i förbindelse med dem,
säkerligen hade vänner i världens fyra hörn.

Denne diktare, som vid blott 35 år
fick ett så sorgligt slut, och hvars
litterära betydenhet jag här blott i
förbigående kunnat antyda, har ett
säreget intresse för nutiden genom det
geniets öfvermod, som i våra dagar på
så många håll gäller som en
trosartikel att häfda som genimänniskans rätt,
för att icke säga plikt, och som
Zara-thustrapredikanten, Nietzsche, har
formulerat som öfvermänniskans
privilegium och evangelium. När Kleist
hösten 1802 inträffade i Weimar och där
träffade skaldekonungen, den af alla
hyllade suveränen Goethe, sade han
till Pfuel, att han ville vara Tysklands
störste diktare med de förmätna orden:
»Jag skall rifva kransen från hans
hufvud». I hela hans produktion går
samma upprorsdrag igen. Han måste
alltid ställa sig »bortom ondt och godt»,
han måste alltid ställa sig öfver allt
häfdvunnet, ja öfver de sedvanliga
gränserna för det förståndiga och rimliga,
ty för honom blir genialiteten en evig
strid af fantasin mot verklighetslagar
och sannolikhetsberäkningar. Det är
Don Quixotes sublimt naiva och
groteska kamp mot väderkvarnsvingarna,
vi förmärka i denna tillvaro, som är
på en gång nyckfull och dock
nyckfullt inspirerad. Så ger han oss bilden
af den, som enligt Ibsens bekanta
uttryck, därför att han är ensam, är den
starkaste — eller åtminstone tror sig
vara det. Detta Ibsenska uttryck,
hvilket ledts tillbaka till Schillers
Wilhelm Tell, återför osökt minnet till en
annan af Ibsens fantasimålningar »det
tredje riket», som förekommer i »Kejser
och Galileer». Och det är
egendomligt nog, att vi äfven här hos det
norska geniet finna en tanke, som tycks

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:58:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varia/1902/0052.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free