Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hennes egna ord. När man är född
i Spanien, är man patriot, ser du, Sölve.
Kärlek är kärlek därnere och hat är
hat.»
»Ja», sade kandidaten, »jag kan
inte se något ondt i det. Att det
telegrammet just skulle komma i dag —».
»I dag eller i morgon», utbrast
plantageeägaren. »Hvad tusan — med
den styrelse de ha . . . Han tittar
på mig. Sannerligen står han inte
och tittar på mig som om han ville
öfvertyga sig om att han har en bror
Och att denne bror är jag».
Den unge uppsalaliensaren nöjde sig
med att småle — det gjorde han mer
än en gång den eftermiddag han var
tillsammans med sin bror. Damerna
visade sig icke mycket, men när han
hälsade på sin svägerska, såg han att
fylliga kinder och ljust hår, som var
krusigt och skulle ligga slätstruket,
hörde till släkten. Hon och fru van
Ryswyck sällskapade med spanjorskan,
som icke lämnade sitt rum, och i
skymningen fick han sitta och vänta ett par
timmar på Hjalmar nere i kaféet, men
han var icke ensam. Midt emot honom
satt en kamrat från Uppsala, som han
icke väntat att få träffa och som det
tidtals roade honom att prata med.
De hade icke sett hvarandra på
månader, men voro så pass förtroliga att
de kunde tiga efter behag utan att
någon af dem sökte ett samtalsämne,
och som om hans satt punkt för en
lång rad af funderingar, utbrast Sölve
Lindfors plötsligt: »Det är farligt att
se saker och ting på nära håll.»
»Ja», sade den andre. »Ibland.» —
Han log.
»Det förefaller mig som om
afstån-det skulle vara detta lifvets goda —
inte hvad jag håller i min hand. Du
— och många med dig — gå och
förälska er än i en än i en annan så här
på vårsidan, men du skall få se . . .
När jag en gång bli riktigt fästad vid
en människa, korsar den människan
inte längre min väg. Det låter van-
sinnigt, inte sant, men det är metod i
min galenskap. Det som ligger utom
verklighetens räckvidd, är det enda
man får ha i fred.»
»Åh», utbrast kamraten, »det är väl
inte alltid det du söker.»
»Nej och jo. Jo, innerst inne. Allt
det andra —»
»Ja, det är inte heller att förakta,
Lindfors, du —»
»Förakta — hvem talar om förakt?
Jag ville bara säga det ... På långt
håll blir allting så vackert. Ett visst
afstånd är fördelaktigt, när man
bedömer människor. Man blir mildare
då, om det nu är något så
eftersträf-vansvärdt att visa mildhet. Man skulle
öfva sig i konsten att icke lägga
fingrarna emellan antingen det gäller andra
eller en själf.»
»Ja», kom det betänksamt från den
andre, »men man skulle framför allt
ha en annan synvinkel än inbillningens.
Den duger a priori icke, och skälet är
lätt funnet. Inbillningen förvandlar —»
»Tror du? Det är ju möjligt.»
Kamraten lyfte sitt glas och såg på
Sölve Lindfors. »Det är inte bara
möjligt, det är säkert. Folk med fantasi
får man inte ta på orden. Gör man
det, är man illa ute. Det är stora
despoter. De göra upp för sig att en
människa är sådan eller sådan, och
kommer det mot deras vilja ett streck
i räkningen, så är det slut. — Hvad
har du emot din bror?»
»Jag — hvad jag —»
ȁhja. Jag tror han har det felet
att vara för nöjd med tillvaron. Är
det hans skuld om hans fru är söt
och — Du har väl ingenting emot
hans fru?»
»Hvad skulle jag ha emot henne?»
»Åh — att hon har för runda
kinder till exempel. Det har hon ju?»
»Det ha alla holländskor, åtminstone
att döma efter dem jag sett», smålog
Lindfors. »Låt oss inte skära dem
öfver en kam för det. Hon är mycket
älskvärd, och Hjalmar är mycket för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
