Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var egentligen endast sådana
gånger han lefde numera, när han på
ett eller annat sätt kom öfver någon
sprit. Då blef han den gamle
magister Ek igen och kunde sitta timtals
och hålla föredrag om latinets vikt som
grundspråk eller tala om historiska
händelser, tills gubben och gumman
Östberg blefvo både yra och uttråkade af
allt vetandet och undrade, om inte
magistern behöfde gå och hvila ett slag
inne hos frun. Men var han då
riktigt i tagen, kunde han slå näfven i
bordet med ett: Hut pojkar, man
skolkar inte med timmarna! Och Östberg
knuffade gumman i sidan — Tyst, och
låt ’en hållas! — hviskade han-—Han
tyck’ hä muntrar’n, stackare, och för
oss är ’e då int’ te onytta heller.
Och snart visste knappast Malin själf,
hvilket som var minst svårt, dessa af
konjak eller bränvin framkallade
lifs-yttringar eller den apatiska slöhet och
oförmåga till något som helst arbete,
hvari han annars vanligen försjönk.
Hon försökte ej ens numera att få
någon slags hjälp af honom. Ved och
vatten bar hon inVjälf, och hon var
glad, om han någon gång följde
Östberg ut på sjön och hjälpte honom
med skötarna, då han alltid fick ett
par kannor strömming för besväret.
Det räckte länge för dem två.–––––-
Nu, då Malin hade vändt om igen
upp till stugan, satt han en stund kvar
nere vid stranden och följde med
ögonen, huru en stor våg kom långt
utifrån. Den var större än de andra och
måste bestämdt hafva en annan låt. . .
— Hm, inte blir det bättre för det,
sade hon. Nej-nej — kan så vara,
men inte blir det sämre heller. Om
han så gräte natt och dag, skulle det
inte kunna hjälpa, och när han inte
unnades att lefva, inte unnades försöka
det en gång . . . Och så var det
haf-vet här, som han inte kunde komma
ifrån. Hade försökt att lista ut det
— taga tanken och själen, som han
visste låg där och gäckade honom, ta-
ga fram den i dagsljuset och studera
den, men alltid slank den undan . . .
Så där, nu var den här — vågen —
som han satt och väntade på. Den
måste bestämdt hafva en annan, större
ton än de andra med deras fördömda...
— Do-om! sjöng det doft och
utdraget, när den stora vågen rullade
upp öfver hällarna.
— Åh, herre Gud! den var bara
mycket tyngre, mycket tyngre än alla de
andra . . . Ne-ej, Malin hade rätt —
det lönade inte sitta här längre. Man
skall inte begära något af hafvets
vågor, när man inte ens af människorna
kan begära något i den vägen. Dumt
var det alltsammans — utan mening
— vår Herres fuskverk. ■—-
Magister Ek knöt de magra
händerna, så att knogarna hvitnade, medan
han med snubblande, osäkra steg gick
vägen upp mot stugan.
Där inne satt Malin vid kammarens
enda bord och arbetade med nervös
brådska på kort, som skulle vara
färdiga till morgondagen. Östberg skulle
då segla in till staden, och hon måste
blifva färdig för att följa med. De
hade ingen mat, och Ek behöfde en
ny, varm ylletröja nu mot hösten.
Han ställde sig framför henne och
trummade på bordskifvan, medan
ögonen med ett frånvarande uttryck följde
hustruns arbete.
— Hör du, Malin — kom det med
en inställsam ton — blir det något
öfver, så kan du väl taga med dig litet
whisky för en gångs skull. Har inte
smakat whisky på fem år nu, och det
skulle bestämdt göra godt i kylan.
När han ej fick något svar, fortsatte
han, under det han med en tafatt
rörelse klappade henne på skuldran. —
Åh, gumman lilla, inte blir jag sämre
för det, och jag behöfver det,
behöf-ver det, ser du, för att bli färdig med
sjön därute.
— Vi hafva ingenting att äta,
Edvard. — Rösten skälfde, och hon böj-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
