Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillbaka från sin stadsresa, hade mor
Östberg mött henne i förstugan med
den underrättelsen, att magistern låg
därinne brännande het och yrade. Han
hade hostat litet och känt sig trött, när
hon for på morgonen — men ej så,
att hon tänkte, att fara var å färde.
Och nu hade doktorn, som Östberg
påföljande dag seglade efter, sagt, att det
var dubbelsidig lunginflammation, och
att det inte fanns något hopp.
Det var så underligt att gå här och
vänta på döden — men någon
egentlig smärta kunde hon ej känna. Hon
hade gråtit och sörjt så länge nu öfver
hvad lifvet tagit af henne, att det ej
fanns något kvar, när döden skulle taga
sitt. Hon var som en förlamad och
kunde endast känna en gränslös
trötthet.
— Huru är’e me’n nu — magistern?
Lider ’e me’n? — hviskade mor
Östberg och vaggade deltagande med
huf-vudet.
— Ja — det är nog så — kom det
stilla från de tunna läpparne.
— Jojo men — vi ska’ alla den
vägen gå, och Gud vare hans själ nådig,
när det bär till — men nog tyck’ jag,
att frun ska’ känna som en lättnad
ändå —
— Hm — jag tror, att det kan vara
detsamma numera — vet ni mor —
— Int’ vet jag, men frun får int’
misstycka, om jag, som känn’ så väl
till alltihopa, ändå säg’ — bättre sent
än aldrig — när dä likväl int’ kunde
bli nå’n reda me’n, — magistern.
— Jaja, jag vet, att ni menar väl...
Det började genom all förlamande
trötthet inom henne arbeta sig fram
något af denna årslånga, sparade
bitterhet, som ibland kom hennes ögon
att glöda af hat. Blodet drefs till
panna och kinder, och hon tyckte, att det
skulle kännas som en lättnad att en
enda gång få gifva det luft — allt
detta, som låg och gnagde och tärde.
Hvad gjorde det, om inte mor Östberg
förstod henne. Hon var ju i alla fall
en människa . . .
— Bättre sent än aldrig — sade hon,
och rösten lät sträf och hes. — Men
om det nu vore för sent med allting...
Åh, att tänka, att han därinne skulle
sluta så här . . . Han, som var så ljus
till sinnet, så fin och god — och hvad
han kunde arbeta sedan! —
Människorna, de där präktiga, fläckfria
människorna hafva allt ett stort ansvar, skall
jag säga er, för hvar gång en sådan
här stackare skall göra klart sitt och
gå hädan. Men de döma de —- och
vända ryggen till, bara det börjar gå
utför med en, och man inte har pengar
att muta deras moral med. I stället
för att räcka handen till hjälp, visa att
de tro på upprättelse, så stänga de
dörren för en och känna en inte längre.
Det är det, som har gjort slut på min
man — och på flera — som gjorde,
att det blef för sent redan i början ...
Han var dömd . . .
Det sista kom som en snyftning —
och sedan satt hon tyst med hakan
stödd mot händerna, stirrande, stel och
tårlös ut öfver dimmorna, som började
draga in mot land.
— Håhå jaja — suckade mor
Östberg och torkade sig i ögonen med
förklädssnibben — det ä’ då för olyckligt,
när folke’ ska’ vara ogin’ och förhärda
sitt hjärta mot en stackare.
— Ja, jag talar om våra, jag —
finare folk — kom det bittert. — Ni
hafva det kanske bättre hos er.
— Förstås det, frun, att int’ kan
man mota ut en ur stugan för att han
sup’ och far fram, int’, om man just
int’ kan sätta nå’ värde på’n. Men
han mått’ väl lefva en så’n ock, och
tidtals arbetar’n väl också och ä’ folk.
— Ja, just det ja, mor. Det är just
därför han kan arbeta — kom det
uppflammande och hastigt ■— för att ni inte
visa honom förakt bara, inte stänga
stu-gudörren . . . Hm — det var det jag
tänkte, att de som veta mer — gitta
inte att känna, när det är obehagligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
