Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu är det för sent i alla fail — och
lönar inte tala om mera.
Hon hade rest sig upp och stod
lyssnande mot förstugan, där nu en
stönande jämmer hördes genom den på
glänt stående kammardörren.
— Vill ni komma in se’n, mor, om
jag behöfver hjälp — frågade hon
tvekande. Rösten var nu lugn och
behärskad som vanligt, när hon tillade:
— Och bry er inte om, hvad jag har
sagt.
Gumman Östberg stod en stund och
såg mot dörren, som stängdes därinne
i förstugan. Hon skakade fundersamt
på hufvudet, mumlande: — Stackars
dom, som får mer än dom kan bära!
Sedan gick hon med fisken in i
köket och stannade där för att vara
tillhands, ifall hon skulle behöfvas. Det
kändes nästan kusligt att snart hafva
lik i huset.
*
Det var söndagseftermiddag, och
Östbergs båt hade nyss lagt till nere vid
länningen. Den hade gjort sista resan
med magister Ek öfver till den lilla
kyrkogården i landsförsamlingen, som
Koskäret och de andra fisklägena här
hörde till.
Östberg, som tyckte, att det var synd
med frun — hon såg för eländig ut
—- hade försökt språka med henne på
hemvägen. Han ville nog också gärna
höra sig för, om hon tänkte flytta från
skäret, nu, då hon inte just behöfde
vara där. Men han hade ej fått många
ord till svar. Hon satt och stirrade
ned i sjön, så att han nästan blef
hemsk till mods. När de kommo fram,
gick hon genast bort efter stranden och
satte sig på hällan, där mannen
brukade hålla till under sina årslånga
försök att utforska hafvets tankar och tal
— att få någon mening i alltsammans.
Nu under färden hade det kommit
öfver henne, att hon skulle försöka
detsamma . . . Det var det enda som
återstod . . . Hon ville inte tillbaka till män-
niskorna igen, ville inte som en
gengångare börja att söka efter sina egna
spår i ett samhälle, som en gång jagat
henne in i dödens mörker. Hon ville
inte känna hat längre . . .
Och det låg kanske någonting i
mannens förvirrade tal om sjön . . . Det var
kanske ett arf, hon fått att taga reda
på, nu, då hon ingenting annat hade
att göra.
Hon makade sig ned så långt hon
kunde på stenen och lyssnade utöfver.
Fotterna nästan togo i vattnet, och det
stänkte skum på den svarta kjolen, när
vågorna slogos tillbaka mot stenarna.
På många år hade hon ej känt ett
sådant lugn inom sig som nu.
Hafvet kom stort och mörkt rullande
emot henne i tusentals skummande,
breda vågor. Hon hade aldrig haft tid
att ge akt på det förr — men det var
ju inte alls farligt. Det hördes så
tröstande och godt — ehuru groft i rösten.
Ja, det hade en röst, som talade —
att hon aldrig märkt det förr. . .
Mannen hade gråtit för att de här
tunga vågorna endast sade do—om!
numera. Vänta — hon skulle riktigt noga
höra efter, om det var något att gråta
åt. Nu kom det en mörk, blank våg
därute — den hade nog något att säga.
Den kom långsamt inöfver -— rakt emot
henne — och när den nådde hällan,
där hon satt, hade den en sådan makt
och gick så högt, att fotterna höjdes
af vattnet, och hon blef våt ända till
höfterna. Hon kände det nästan som
om den flyttade henne med ett stycke,
när den sög tillbaka. Men hon tänkte
ej på något annat nu än att lyssna
efter tonen, rösten, som den måste äga.
Och hon hörde så tydligt, som om en
lefvande varelse talade, huru den sade
— kom! . . . Och det kom flera och
flera emot henne. Det gaf en
sådan ro åt sinnet att sitta och vänta
på dem. De hade vänners röst och
utseende . . . Nu smög sig åter en upp
efter hennes gamla trötta kropp. Hon
lade sig baköfver mot hällan och kän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 12:58:03 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/varia/1902/0128.html
