Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vid utgåendet ett oafvisligt behof att
röra på mig en smula, hvarföre jag
gick ned till hamnen och spatserade
framåt längs kajen. Det var flodtid,
och de stora transatlantiska ångarne
såväl som de holländska galioterna med
sina grönmålade relingar gungade sakta
på vågen. Utan att betänka tidens
flykt flanerade jag hit och dit,
skärskådande det rörliga lifvet omkring mig
och skänkande mitt erkännande åt de
stora flandriska hästarna, som utan
synbar ansträngning drogo de tyngsta
lass. Men allrahelst dröjde mina
blickar i beundran vid den blanka
Schel-defloden med töckenslöjorna i fjärran,
mot hvilka den nedgående solens
kopparröda strålar bröto sig. Så
småningom började emellertid strändernas
linier att skönjas allt otydligare,
skymningen sänkte sig öfver vattnet, som
blef djupsvart, och jag erinrade mig
plötsligt mitt middagsmål. Det var
redan mörkt, när jag återkom till
värdshuset, där jag bodde — en åldrig
byggnad på en gammal trång gata,
som vederbörligen luktade tjära och
sill. Table d’hote’n var längesedan
afäten, ty det var ganska sent — jag
hade i sanning förglömt mig under
beskådandet af Antwerpens milda
hösthimmel och den stilla floden.
En enda gäst, försenad liksom jag,
befann sig i matsalen vid mitt inträde.
Man satte fram tvenne kuvert åt oss,
och vi togo plats midt emot h varandra.
I det jag skred till anfall på den första
rätten, studerade jag min bordsgrannes
fysionomi med allt det vakna intresse,
som höfves en målare, den där har
framför sig en främling med något
omisskänneligt originellt öfver hela sin
varelse. Hvad kunde det egentligen
vara för slags karl? En civiliserad
människa eller en vilde? Hans ansikte var
brunt som bark och hans hår ovårdadt,
men ögat blickade klart och energiskt.
Vi hade icke suttit till bords i fem
minuter, förrän den okände inledde
ett samtal, och efter en kvarts timmes
förlopp sutto vi där och pratade som
om vi varit gamla bekanta. Jag fick
veta, att han nyss anländt — senast
från Indien — i afsikt att till den
zoologiska trädgården i Antwerpen
försöka afyttra en djursamling bestående
af tigrar, leoparder, gazeller, ormar,
m. m. Vid detta oväntade förtroende
undslapp mig med naturnödvändighet
följande fråga:
»Hvar har ni era djur förvarade?»
»Tigrarna, leoparderna och
gazel-lerna har jag ute i stallet i sina burar,
och ormarna inne i mitt rum.»
Mitt ansikte var förmodligen en
vältalig tolk för hvad jag kände, ty han
fortfor i lugnade ton:
»För all del oroa er inte, de ligga i
godt förvar i samma låda, som jag
forslat dem i hela vägen; jag har
minsann iakttagit alla försiktighetsmått...»
Oaktadt denna hugnesamma
försäkran kände jag en kall kåre krypa
utefter ryggraden.
»Ämnar ni tillbringa natten här,»
frågade jag, inom mig bäfvande för
svaret.
»Ja visst.»
»Men tänk om era ormar skulle
komma ut?»
»Åh, de sofva helt beskedligt.»
»Med öppna ögon, jal»
»För tusan det är så deras sed.
Men jag kan ansvara för, att de inte
alltid ä’ så fruktansvärda, som man
tror här hos er. Jag känner en ung
flicka borta i Indien, som en hel natt
har legat med en cobra de capello under
sin hufvudkudde — ja, ni vet förstås
att glasögonormen är för det landet
hvad skallerormen är för Amerika . . .
»Men hur i all världen ...»
»Åh, flickan märkte ingenting alls,
tyckte visserligen flera gånger, att hon
kände som en svag rörelse under sitt
hufvud, men hon fäste sig inte därvid
utan trodde att hon hade inbillat sig
alltsammans i sömnyrseln. På
morgonen lyfte hon i alla fall helt varsamt
på kudden — och fick då syn på en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
