Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Solve; den han satt och betraktade
yttrade icke ett ord.
»Fru Tubergen är en landsmaninna
till oss, som flyttat till Java med sin
man», svarade Dortje. »Hon bor i
Buijtenzorg, men en dag kom hon och
hälsade på hos Ryswycks och berättade
att alla muhamedaner äro helgon
färdiga att fara till himmelen som de gå
och stå. Det hade hon hört af kusken,
och hon begärde inte bättre än att få
stå och titta på den himmelsfärden.
Det skulle bli så roligt, tyckte hon.
Hon har sinne för det komiska.»
»Ja, den kvinnan är inte dum»,
nickade Hjalmar. »En gång sa’ hon
till mig att hon just kunde undra hur
det skulle vara att bli gift med
Mu-hamed i ett annat lif. Hon föreställde
sig att hon var klädd i slöja och
sidenbyxor och satt och drack nextar,
eller hvad det då är de dricka, Kaffe
kanske, vid sidan af profeten, och hon
kunde inte låta bli att skratta, när hon
tänkte på att han vändt upp och ned
på världen för att göra sig förtjänt af
att sitta där i paradiset och säga vackra
saker till hennes ringhet. ’Tänk er,’
sa’ hon, ’tänk er Muhamed i mina
garn!»
»Hvad skulle fru Tubergen säga till
Muhamed vid ett sådant tillfälle?»
frågade jag. Jag gjorde mig förstås så
allvarsam jag kunde. ’Hvad jag skulle
säga? ’sa’ hon. ’Jag har inte precis
tråkigt här, skulle jag säga, men —
vid ditt skägg — jag tycker vi kunde
användt tiden bättre, både du och jag.»
»Jag tycker om fru Tubergen»,
smålog Sölve. »Det är en kvinna, som
förstår att finna sig. Är hon ung?»
»Hon blir fyrtio år i nästa månad»,
sade Dortje, »men hon ser ännu bra
ut och —»
»Tack, tack», utbrast den unge
mannen, »fyrtio år!»
»Åhja, — vet du — hon är väl
bibehållen», inföll Hjalmar. »Man
bibehåller sig alldeles förvånande i
Buijtenzorg, det har jag många gånger sagt
till din man, Martha. — Marthas man
vill inte lämna Batavia.»
»När man bott öfver trettio år på
ett ställe, är det väl inte så
märkvärdigt, om man vuxit fast där», sade
den lilla holländskan med en röst,
som var lika lugn som blicken ur de
ljusa ögonen. Hvad som bodde
innanför den stillheten var endast för henne,
men hennes ansikte hade icke längre
samma mask af orörlighet som nyss.
Hjalmar hade fått henne att skratta,
han talade om sin förvåning första
gången han träffade heer och
mevro-uw van Ryswyck i trädgården utanför
deras villa. Mevrouw bar en saron
lindad kring höfterna som en infödd
javanesiska, och hennes man var klädd i
badjoo och pyjama. Klädsamt ville
han nu inte precis påstå att det var,
men han hade följt Jans exempel.
När han inte behöfde visa sig ute på
gatorna, skulle ingen kunna förmå
honom att lämna sin kära pyjama.
Martha vände sig till den blifvande
filosofie doktorn: »Ni vet väl hvad det
är? Jag medger att som benkläder
betraktadt —» Hon smålog: »Det är
så hett att man inte alltid kan tänka
på ästetiken i Batavia.»
De sutto ute på verandan. Dortje
hade rest sig upp och gått bort till de
små, som lekte ute på gårdsplanen,
och mannen följde långsamt efter.
Med armen öfver räcket satt Sölve
Lindfors och betraktade fru van
Ryswycks stilla, hvita profil.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
