- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 5 (1902) /
172

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

socialt sjukdomsfenomen, att den äkta
visdomen, den äkta läkekonsten är att
låta »naturen hjälpa sig själf». Denna
rädsla för hvarje social operationsknif
ger för närvarande hela vårt folklynne
en prägel af gubbaktighet, för att icke
säga feghet. Mycket behjärtansvärda
ord har i en artikel »Stockholm och
landsorten» i Stockholmstidningen för
den 14 Februari uttalats om denna sak
af »bondriksdagsmannen» och
tidningsmannen Viktor Larsson. Han håller
före, att i landsorten och dess press
friskare vindar börjat blåsa, och han
talar starka, delvis orättvisa ord om
Stockholmspressens efterblifvenhet och
högförnäma tillbakadragenhet inför de
stora lifsfrågorna. Uppsatsen är ett
tidstecken, och jag har redan länge
haft på känn, att i landsorten härskar
ett mycket starkt missnöje med en viss
hufvudstadston af laisser-aller, af
tröghet, undfallenhet, brist på initiativ —
med ett ord åsiktslöshet.

För att öfvertyga andra, hvilket i
allmänhet blott vill säga att upplysa
eller öppna andras ögon, har man blott
ett sätt, när man tror på sig själf och
sin sak, det är ett gyllene ord, som
religionen lärt oss, och det heter att
vittna, icke med hetsig polemik, men
med det offentliga ordets belysning. I
detta fall gäller det att åstadkomma
en allmän opinion, en vitter folkvilja
— medlet heter alltså folksmakens
uppfostran. Ställes icke den goda
smaken hos de representativa af en
folkopinion, som är stark och allmän, blir
hvarje propaganda genom enstaka
opinionsyttringar ett slag i luften. Hvad
som är viktigast af allt för att
åstadkomma andlig luftväxling och fritt
litterärt lif är att motarbeta skråandans
fördomar, knappast ståndsskillnaden
mellan de litterärt arbetande, ty en sådan
förefinnes näppeligen — men i
allmänhet yrkesfördomar mellan olika
yrkesområdens män på detta gebit. För oss
svenskar är hvarje agitation ett
jäktande, hvarje rörelse för att befria och

vederlägga något mycket besvärlig. Men
just detta är vägen till ett djupare
samförstånd med allmänheten. Hur
mycket har icke Svenska Dagbladet med
sina många artiklar gjort för att
intressera allmänheten för frisinnad vitter
kultur och ge dem skönhetssynen på
tingen, och Levertin har i vår sista
brännande fråga visat sig som en
sannskyldig arenakämpe, den där har fått
allmänhetens bravorop. Jag påminner
om Politiken, den danska tidningen,
och hvad den uträttat. Jag älskar ej
i allo dess program och dess stridssätt,
men hvad det betyder att vittna
bevisar dess framgång som bildare af en
opinion. Se på Waldenström, en
kättare, farlig för statskyrkan som ingen
annan, hatad och förkastad ännu i dag,
men för några år sedan var han en
varg i veum, hans begåfning ansågs
plebejisk, den kanske är det, men i
närvarande stund förnekas den icke af
någon förnuftig människa och föraktas
icke heller. Se, hur Wirsén vittnar
hvarje fredag, kanske litet enformigt,
och särskildt är det uppbyggliga och
moraliserande elementet i och för sig
icke något lockbete för den stora
publiken, ett är säkert, man måste räkna
med honom som en makt, en faktor.

Men i samband med den folkliga
ton, det omvändelsenit, jag här velat
rekommendera, ville jag gifva den
frisinnade kritiken ett råd, som jag
ned-skref för flera dagar sedan, innan jag
läst Larssons ofvan nämnda artikel, men
hvars lämplighet jag funnit bestyrkt af
denna, att icke alltför starkt betona
rangskillnaden mellan geniet och den
mogna talangen, inspirationsmänniskan
och den litterära dagsverkaren,
bokförfattaren och spaltförfattaren. Jag tror
äfven talangen har sin roll och sin
uppgift, ja till och med sitt för
fantasimänniskan oåtkomliga område, ja
rent ut sagdt sin öfverlägsenhet: där-

för vill jag icke heller ha den
stämplad som litterär underklass. Delta är
kanske farligt att säga, men jag har en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:58:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varia/1902/0214.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free