Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
aldrig leendet, som låg öfver den
dödes läppar. Det var en outsägligt stor
glädje för honom, då Magnhild och
jag förenades, det var ju den käraste
önskan, han hade mer här i lifvet,
som då gick i uppfyllelse. Men
Magnhild gråter. Ibland då jag öfverraskat
henne i ensamheten har jag sett stora,
klara tårar i hennes ögon. Då har
jag alltid dragit henne intill mig, nära,
nära. Och jag har kysst henne tills
hon åter lett. Ja, lyckan är själfvisk,
hon tycks till och med kunna dansa
på grafvar. Men, farbror Erik, jag
vet, att du inte skall vredgas på oss
och vår lycka, den var ju en gång
din dröm.
Och hvarför skulle jag inte njuta af
min lycka och helt och fullt, jag är
ung, jag är stark? Min vilja är ju
hennes, och hennes vilja är min.
Magnhild, min hvita, dejliga jungfru-brud.
Vid hennes blotta namn känner jag
mitt hjärta skälfva.
Och hvilka minnen har jag ej med
mig där nerifrån, då det bara var
hon och jag, jag och hon.
Den gamla grå ruinen med
vildvinets stora röda blad, den mörkblå
himmelen och ekarnes djupa grönska.
Solglittret på dammarnes krusade vatten
och Venus som stod och blygdes öfver
sin sköna, rena nakenhet, hvit under
idegranens blågröna grönska.
Spring-brunnarnarne spelade i det hvita ljuset,
susade, hviskade. Och hennes
andedräkt lugn och jämn, tätt, tätt intill
mig. jag kände, att hennes tankar
voro mina tankar. Och hon var hos
mig.
Vi behöfde inte tala. Våra hjärtan
voro så nära bundna vid hvarandra
att hennes ögon sågo hvad mina sågo.
Friden! Jag hade denna underbara
frid, som kommer då trösten kommit
efter en häftig gråt och man ligger
ute en höstkväll och ser stjärnorna högt,
högt uppe tindra och skina. Jag visste
att hon var hos mig. Jag visste att
om jag nämnde hennes namn skulle
jag få höra hennes röst och se
hennes ögon. Ibland då hon lu-
tade sig intill mig och hennes hår
doftande af ambra, mjukt, kysste min
kind, så solen brann, så vildvinsbladen
glödde! Men då hon slog armarna
om min hals och hennes läppar skälfde
mot mina tills en slöja föll öfver
hennes ögon, jag vet bara att jag tror att
jag skulle velat dö i det ögonblicket.
Det var som om en kvaf, doftande
vind velat gifva mig en ljuf död,
medan himmelen blef sprakande eld och
helvetet var en svartblå himmel med
stora, lugna, klara stjärnor.
Magnhild, Magnhild min, min fagra
lycka.
II.
Magnhild är bestämdt svartsjuk,
åtminstone går hon i en fix idé att hon
skall förlora min kärlek. Om hon
visste huru orimlig och omöjlig
hennes fruktan är, men den kommer igen
om och om igen. Jag må lugna henne
aldrig så, jag må få henne att le
öfver sina oförståndiga tankar, innan jag
vet ordet om äro de där igen kulnare
och gråare än förr. Hvarför kan hon
inte tro att jag älskar henne som jag
tror och vet att hon älskar mig? Om
hon ändå visste hur ledsen hon gör
mig med sina tvifvel, om hon visste
hur ondt hon gör mig med sin
oförnuftigt påkommande sorg! Ett ständigt
enerverande obehag sväfvar alltid öfver
mig som en svart roffågel, färdig att
slå ner. Det är få stunder som han
är borta.
Och ändå älskar jag Magnhild så
outsägligt högt. Jag har ju ingen
större glädje än att se henne glad.
Då är hon mitt vackra, strålande
solsken, då Magnhild ler, då ler hela
världen.
Var det inte så i går!
Magnhild följde mig på en liten
promenad omkring ängarne, där snön
nu börjar sätta sig till smältning under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
