Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
solens varma strålar. Luften dallrade
öfver den skimrande, hvita snön. I
skogsbrynet föllo snöflockar då och då
ner från en gren, dragande andra, som
voro nedanför, med sig i fallet, medan
barren och kvistarne mörknade under
fukten. Det blåste en ljum, lustig
vind, då och då blandad med kylande,
kalla fläktar. På sälgarne började små
silfvergrå, dunmjuka knoppar göra
vid-jornas svartbruna bark prickig, och på
alarne vajade mandeldoftande brungula
hängen, hvari frömjölet som bäst var i
utveckling. Skatorna drogo kvistar ur
björkarne till sina byggen, rödbrösten
gallskreko i intensiv lifsglädje och långt
inne i skogen hördes kråkorna kraxa,
medan skogsdufvan då och då lät höra
sitt dofva kuttrande.
Vi gingo efter en smal stig, där den
krama snön med ett lätt knarrande
sjönk samman under våra fötter.
Magnhild gick före mig, då och då leende
vändande sig om, rosig och ung. Hur
härlig såg hon inte ut under den stora,
svarta sorghatten 1 Hennes ögon
framträdde än mörkare och vackrare mot
den fina skära hyn. Böjningen på
hennes nacke, hvit under ett mjukt,
mörkt burr, hennes smidiga, slanka växt
med den långa, smala midjan!
Hvilken linie, hvilken härlig, mjuk rörelse!
En ekorre sprang ut ur en enbuske
och Magnhild började förfölja den
uppför vägen, skrattande ett solljust,
klingande skratt. Ekorren slog fast i en
furustam, sprang några manshöjder upp
och satte sig där fast att med hufvudet
på sned och med viftande
knäfvelbör-rar storögdt plira på sin skrattande,
farliga förföljarinna. Hon satte ut
munnen på det lustigaste sätt i världen
och hvisslade åt den lille gynnaren.
Han blef rädd och sprang med ens
ända upp i kronan, där han snart
visade sig sittande långt ute på en
gungande gren med den yfviga svansen i
lyrböjning upp efter ryggen. Medan
Magnhild klef ut i snön för att bättre
kunna betrakta det lilla sirliga och
pigga djuret, snafvade hon på en gren
och förlorade sin galosch.
Hon såg alldeles hjälplös ut ett
ögonblick, men samlade sig snart och
kastade sig ner på en snöig sten och
höll leende upp galoschen mot mig.
»Nå min herr riddare och man, din
hjärtas dam behöfver ditt bistånd!»
»Magnhild då, hur kan du sätta dig
så där på den kalla snön, så varm
som du nu är af promenaden och
språnget», sade jag förebrående. Men
hon log bara, och för att fortast
möjligt få henne upp igen skyndade jag
till henne och hjälpte henne.
Hvad människor ändå kunna vara
bra oförståndiga! Innan jag visste
ordet om satt jag själf vid hennes sida
med hennes kind mot min. Jag
väcktes till mig själf igen vid det jag kände
en tår falla på min kind. Förvånad
reste jag mig upp och betraktade henne.
Stora, klara tårar hängde i hennes långa
ögonfransar, men bakom dem var
någonting så outsägligt strålande och ljuft
och ljust.
Hon måtte ha sett att en orolig
fråga låg bakom min blick, ty leende
genom tårarne sade hon sakta:
»Det är ingenting Alvar, ingenting,
försäkrar jag. Tror du inte att man
också han gråta af lycka!»
Då drog jag henne intill och hon
kysste mig, hungrande, skälfvande. Så
hade hon aldrig kysst mig förr. Jag
fick en underlig känsla af att
någonting underbart sväfvade öfver oss. Och
jag måste kyssa henne om och om
igen, på hennes läppar, kinder och
nacke. Med ett skratt stötte hon mig
undan och sprang ut på vägen. Där
böjde hon sig ner med en mjuk rörelse
och tog sina händer fulla med snö och
ropade skrattande;
»Jo, kom hit om ni vågar min herre!»
Med neddragen mössa och framböjdt
hufvud rusade jag emot henne. Hon
gaf mig hela laddningen och sprang
ifrån mig ett stycke uppåt vägen. Där
blef hon stående och våra glada skratt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
