Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Det är Fröding. O, låt det sjunga
för er. Hör ni? Det sjunger:
’Jag ville jag vore i Indialand
och India vore sig själf
med pärlor till grus och rubiner till
sand
och slott, som på vinken af Akbars hand
drömts fram vid en helig älf.
Kan ni inte tänka er dit ned igen?
Himmelen, jorden, själfva tystnaden
glöder. Är det inte så?»
Hon satt och smålog: »Inte riktigt.
Det är det Indien man bär inom sig.
Hvad ni älska att drömma häruppe 1»
»Det gör man ju därborta också?»
»Ja, det gör man, men inte så. Man
liksom förintas. Jag vet inte . . . Det
ligger något i den tropiska naturen,
som lösgör en från hela lifvet. Man
glömmer . . . allting.»
»Är det det intryck, som ni —»
»Som jag hade ibland, ja, i
synnerhet under det sista året, men ni
måste komma ihåg att jag haft malarian.
Då är man kanske inte fullt
tillräk-nelig.»
Dröjande stilla lyfte hon sina ögon
emot hans, och det tycktes honom att
de gjorde frågor af en sorgsenhet, som
var full af väntan och som aldrig fått
svar.
»Tillvaron är så vegetativ där ute»,
fortfor hon efter ett uppehåll. »Det
är så enkelt att lefva och lika enkelt
att dö ... Vi hade rörmattor rundt
omkring verandan, och ibland lät jag
inte rulla upp dem om kvällarna. Det
bl ef så skumt och tyst omkring mig:
Hic jacet, tänkte jag. Kan ni
fantisera öfver något dylikt — grönskan,
som står och drömmer där ute och ens
eget jag som upphört att vara till . . .
där man är? Jag såg omgifningen, och
ändå såg jag den inte. Jag kände att
jag skulle kunna tala och röra mig,
men på samma gång var det mig . . .
så likgiltigt, och om de inte ryckt mig
lös ur allt detta med våld, så skulle
jag inte suttit här nu. Tiden stod
stilla, tyckte jag. — Det kan ni väl
inte förstå?»
»Åhjo», sade han, »jag har kanske
också känt någonting sådant en gång
i mitt lif. Det var en eftermiddag på
våren. Jag var tio år och kom från
en terminsafslutning i skolan och gick
ner i vår trädgård och visste att jag
kunde få sitta där så länge jag ville.
Bakom mig låg någonting, som jag
blifvit färdig med och hade lämnat
och framför mig — lofvet, lofvet. En
rymd af stillhet och ljus. Jag kunde
slå mig ned under ett träd och tänka:
Här får jag sitta, ingen skall störa
mig. Ända till mitt trettonde år var
jag sjuklig och ömtålig och den våren
hade jag mist min mor Tänk om —
men det kommer aldrig tillbaka. Också
jag skulle kunnat säga: Hic jacet. Det
var en så fullkomlig hvila att det hade
något af mysteriet.»
Hon smålog svagt och stilla: »Akta
er för tropikerna, Sölve . . . Här i
Europa lefver man ju inte bara så att
man låter det bli morgon och afton,
man vill uträtta något, tänka, handla.
I Österlandet -—■»
»I Österlandet», sade han lika sakta
som hon talat, »har man inbillningen.»
»Som man kan ha inbillning i
sömnen, ja. Det som händer och sker är
så aflägset — svept i dimmor liksom.
Allting slumrar, söfdt af solen. För
mig är solen ... en sömn.»
Då den låga röst han satt och
lyssnade till hade tystnat, betraktade Sölve
Lindfors ett ansikte, som det tycktes
honom att han såg för första gången,
så sällsamt var dess uttryck nu.
»Är det icke en lycka?» frågade han.
»En lycka — Jo, om . . . om . . .
För mig hägrade någonting annat. Jag
föreställde mig ibland att jag var ute
och gick på en lång, tyst väg
därhemma, som förde till hafvet. Jag
hörde bruset; ju längre jag kom, ju
friskare blef luften och jag kände en
sådan lifslust. Det var den kylan kring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
