Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lindfors gick upp till sig, kastade han
en blick in i salen. Det var
någonting, som skälfde därinne — luften,
dagern, en röst. »Jag hörde klockan
slå tre. Sedan fick jag sofva.» —
Så hon sade det. . . Som om
sömnen varit därinne och hvilken sömn
— hvilken hvila, Mercedes.
Ja, farlig, det — Han stötte häftigt
upp dörren till sitt rum. Farlig eller
inte, var hon ingenting för honom; det
skulle vara han, som kunde ha så
huf-vudlösa fantasier som att hon legat
vaken af pur sympati . . .
Två, tre löskragar flögo öfver
golf-vet, den ena efter den andra, och han
hade så stor otur med halsduken, att
han höll på att komma för sent till
middagen. Till all lycka lade ingen
märke till honom; man väntade som
vanligt på fru Musschenbroek, och då
hon trädde öfver tröskeln, var hon
mycket vacker, klädd i något mjukt,
släpande svart.
»Hon bär alltid svart som god
patriot», sade Hjalmar. Det var det
spansk-amerikanska kriget han syftade
på, och under middagen talade hon
med stor hånfullhet om de senaste
telegrammen.
»Vänta,» mumlade jägmästaren,
»vänta bara. Kanske kommer det att stå
dem dyrt att fika efter kolonier.»
Det var amerikanarna han menade;
han kallade dem krämarsjälar och
skålade deltagande med dona Mercedes.
Hjalmar sysselsatte sig med fru van
Ryswyck och kandidaten skulle vara
älskvärd mot sin svägerska, men Dortje
och han hade icke mycket att säga
hvarandra. Då de suttit tysta en stund,
hittade hon på att fråga åt hvilket håll
han lutade med sina sympatier — hon
stod på spanjorernas sida och han?
»Ja, jag också», var hans svar. I
det samma lyfte han sitt glas och mötte
en blick ur ett par svarta pupiller. Det
som låg i deras uttryck gjorde honom
både varm och kall. Så betraktade
man icke en främling. De ögonen
kände honom, de hade eggelse och
spe för det lönnligast lönnliga i hans
hjärta och de hade —
»Fru van Musschenbroek, tillåt mig ...
För Spanien ...»
Hvad han sade, det visste han icke
själf, och när man reste sig upp, var
det som om det lilla afbrottet aldrig
varit. Hon tycktes icke ens se honom,
men han såg henne, där hon satt och
talade med styfdottern, och längre fram
på aftonen uppsökte han fru van
Ryswyck, som slagit sig ned på en af
bänkarna i lindallén. Kanske hade hon
icke väntat att få sällskap, ty hon
betraktade honom med tyst, lugn
förvåning, men efter ett ögonblick drog ett
leende öfver hennes läppar; han talade
om Jansen, och Jansen intresserade dem
båda.
»Andra människor må tycka hvad
som helst», sade han, »men jag skulle
vilja ha känt den mannen, jag ville ha
ägt hans förtroende.»
Det dröjde en stund innan hon
svarade. »Jag vet inte om han hade några
förtrogna. När jag såg honom, hade
jag bara ett intryck af tystnad och
ensamhet. Vänner, det —»
»Vänner . . . Om man går det
begreppet in på lifvet, ser man bara hur
allena man står, men jag ville ha
träffat honom. Sedan kunde jag ju
inbillat mig att jag kände honom som
man till exempel kan inbilla sig att
man känner sig själf. Han kunde
skärskådas från mer än en sida. Jag
tycker han var afundsvärd.»
»Afundsvärd,» utbrast hon.
»Ja, när man tänker efter. Han
måste också ha suttit inne med stora
betingelser att bli lycklig. Hos honom
fanns intet förbehåll. Han betalade
intill yttersta skärfven. Hvad fordras
det inte för att man skall hänge sig
åt något så besinningslöst som hans
förtviflan, hvilken makt att lida och
förbittras, hvilket djup i förnimmelsen.»
»Ja,» mumlade hon, »men jag
förstod honom inte. Vi ha ett porträtt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
