Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och hennes ögon — under fransar tunga —
fått färg af nordens himmel, sommarblå,
när öfver gröna ängar lärkor slå
och emot skärgårdsstränder fjärdar sjunga.
Du, mina drömmars brud från ungdomsår,
så blef du min! En värld jag nu dig skänker
med denna krona, som af stenar blänker —
tag den, min drömda drottning, hon är din!
Du mins värt löfte, en gång svärmiskt gifvet,
att lyckan skapa, där vår stig gick fram —
tro mig, vi skulle kväfts af vägens damm,
ej vunnit lyckan, men förlorat lifvet.
Nu däremot — jag sträcker ut min hand,
befaller blott, och lyckan upp skall skjuta
som rosenträd, om sä ur öknens sand,
och lifvets fullhet skola alla njuta.
Omkring mig strålar österns härskarglans.
Må flöjter tona och cymbaler klinga —
jag vili se Indiens sköna döttrar svinga
sig öfver marmorn hän i ormmjuk dans!
Och du, min drottning, lägg din hvita arm
omkring min skuldra, hviska i mitt öra,
att du till verklighet skall drömmen göra,
när natten sjunker vid vår fönsterkarm . . .
Sin vallmoröda mun hon räcker mig,
jag kyssa vill — då gift ur huggormständer
hon med ett bett i underläppen sänder
och hväser uppsväld, blå: jag väcker dig!
Jag vaknar, vaknar ifrån purpurdrömmar
till lifvets verklighet och helvetskval,
till längtan efter Dödens stilla dal,
där glömskans flod, den djupa, svala strömmar . . .
Daniel Fallström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
