Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bittra sorgen öfver de mänskliga
idealens bedräglighet och glädjens
förgänglighet.
$
Om Gorki kan kallas för
folkskildrare, måste det skiftande begreppet
folk tagas i en mycket inskränkt
bemärkelse. Det ryska folk, som han
skildrar, är vidt skildt från det ryska
»folk», som skänkt oss den slaviska
folkvisans yppersta melodier och som
alstrat en sådan jätte som den lärde
skalden Lomonosov; det är ej heller
det ryska folk, som skalden Koljtsov
besjungit och som Turgenev och
Tol-stoj gjort till föremål för sina
ypperliga studier. Detta slags folk känner
Gorki icke, ty han har ej haft intresse
därför. Hans folk är das
Lumpenproletariat, fördettingar och barfotingar
af diverse slag, betraktade från en viss
sida. Gorki själf kan, trots sin
eländiga förtid, knappt sägas vara utgången
ur »folkets» led, utan är snarare själf
afsigkommen »öfverklassare»: hans far
hade arbetat sig upp till ett visst
välstånd, och hans farfar var en för sin
brutalitet afskedad officer. Öfverhufvud
har den ryska litteraturen intet
exempel på att någon berömd författare
(utom möjligen den i Tyskland
utbildade Lomonosov) utgått direkt från ett
bondehem; bonden kan hafva en präst,
skrifvare eller köpman till son, men
först i tredje eller fjärde led har han
haft äran räkna en författare i sin släkt.
Genom Gorkis folklifsskildringar
löper såsom en röd tråd ett för den ryska
vitterheten gemensamt drag, på ryska
kalladt toska. Denna to ska betyder
orolig längtan, en tryckande känsla af
att man saknar något eller ej kommit
på sin rätta plats i lifvet. Denna toska
dref Pusjkins »Onegin» och
Lermon-tovs »Petjorin» till ett meningslöst
kringflackande i världen; Gogoljs hela
lif var en sådan toska, som
slutligen ledde till vanvett och själfmord,
och Turgenev led djupt af en smy-
gande beklämning och hemlängtan.
Närmast kommer sig denna toska däraf
att man är sysslolös eller har tråkigt,
och här har Gorki funnit det rätta
fältet för sina bittert lustiga,
galghu-moristiska reflexioner.
»Toska’» heter ock en af hans bästa
berättelser. En tungsint mjölnare, som
har en tråkig hustru och ofta tänker
på döden, får plötsligt ett infall att
fara in till staden, där han i en
buskrog berusar sig med slödder för att
»få ro åt sin själ». En afsigkommen
individ utan armar tröstar honom med
att »människan beror af lagar och
krafter»; men då de halfdruckna gästerna
börja skråla vemodiga visor, blir den
stackars mjölnarn ursinnig och ber: »för
Kristi skull! jag står inte ut längre».
Man dansar en lättsinning
»kamarin-ski»; mjölnarn super sig dödfull och
kommer först på femte dygnet hem
för att åter fortsätta sitt tråkiga lif.
Äfven författarens gode vän, den
hängsjuke, filosofiske bagaren
Konova-lov i berättelsen af samma namn var
bekajad af en toska, som gjorde lifvet
outhärdligt för honom. Hur många
länder han än genomströfvat och hur
mycket han än sett, fanns det intet
passande för honom på jorden. Han
fann inte sin rätta plats och tyckte
sig förutbesiämd till landstrykare,
likasom »straffångar stjäla, därför att de
sakna arbete och måste äta». »Vi ha
ingen lust att lefva och ha förlorat
känslan därför», suckar han tungt.
Han hamnade i fängelset och begick
själfmord; statistiken konstaterade
melankoli såsom bevekelsegrund.
Besläktad med honom är skomakaren Grisja
Orlov i berättelsen »Makarna Orlov»,
ty äfven han var »född med oro i
hjärtat». Hans äktenskapliga lif förflöt
entonigt och enformigt utan djupare
intressen och yttre intryck — idel gråa
dagar. Men så kom koleran, hvarom
folket sade att det var »en förordning
att förgifta fattigt folk, om det blefve
för många». Makarna Orlov fingo ar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
