Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man. Han hade en böjd
kropp med smalt bröst
och ett regelbundet
ansikte med tunna, bleka
läppar, i förtid stelnade
drag och bestämda
ögonbryn.
Sedan han blifvit Faraos
skattmästare, blef han med
hvar dag allt blekare och
mera frånvarande, och
hans hufvud låg tungt
mot bröstet när han gick. Under
ögonen stämplade honom hans ensamma
vakor med svarta dödsringar. Och den
hvitarmade Bertreri klagade, att han
försummade henne än mer än förr
och aldrig gaf henne någon ring att
fästa om sina glänsande fotleder att
blänka när hon dansade.
En afton, då han dröjt sig kvar i
skattkammaren långt fram på natten,
och med sin fackla i handen tassade
omkring, tyckte han sig i handen på den
store Osiris se något blänka, som han
ej varseblifvit förut. Bäfvande närmade
han sig. Sedan han kastat en skygg
blick på gudens hotande ansikte, tog
han ännu ett steg framåt. Med
framsträckt hand vidrörde han det
blänkande föremålet — — —
Himmelske gudar! En blixt sköt ur
rubinögonen, och Osiris knutna hand
höjdes i luften för att slå ned
guda-skändaren.
Harmai släppte facklan ur handen
och sjönk till marken. Det blef natt
omkring honom. Hans kropp skälfde
så, att han icke ens kunde frampressa
en bönesuck, som kunde frälsa honom
från Osiris raseri. Sakta stönande
af-vaktade han dödshugget.
Men det föll icke. Först efter en
tid, som föreföll honom som en
evighet, vågade Harmai lyfta hufvudet.
Facklan flämtade ännu. Osiris hand
hade stannat höjd i luften, men bakom
hans rygg hade en dörr öppnat sig.
Harmai såg in i ett rum, om hvars
tillvaro han aldrig haft någon aning.
Ännu darrande grep
han facklan och gick in.
Tomt, alldeles tomt!
Endast kring väggarna stodo
några lårar, på hvilkas
botten några små
guld-gnistrande skärfvor
stannat kvar.
Hvartill hade detta rum
användts? Fanns det
någon, som kände
hemligheten med dess öppnande?
Harmai stod länge kvar, försjunken
i funderingar. Till slut beslöt han att
vänta till Faraos dag.
Dagen kom. Farao, som var en
ung härskare med rak hållning och
lätt gång, gick raskt och utan att taga
af sig sandalerna genom skattkamrarna.
Harmai förde honom med afsikt förbi
Osiris bild. Farao gjorde endast en
kort bugning och gick vidare. Det
blänkte till i Harmais ögon.
Då Farao hastigt hade gjort sin
rond, tog han frän ett bord ett
jättestort bröstsmycke af guld och räckte
Harmai. »Du har förvaltat allt
ordentligt», sade han. »Jag litar obetingadt
på dig.»
Med djupt böjdt hufvud vägde
Harmai guldsmycket i hannen.
När dörren tillslutit sig efter Farao,
gick han bort och tryckte Osiris hand.
Ända långt sedan mörkret inbrutit,
var han sysselsatt med att bära in
kannor, fästen och tackor i det
nyupptäckta rummet. Men han tog
endast litet från hvar disk.
Det som besvärade honom mest var,
att han hvarje gång måste passera
Osiris bild.
Det var nu flera nätter, som Harmai
sof ännu sämre än den natt, då han
först blifvit Faraos skattmästare.
Hur skulle han kunna föra sin skatt
hem till sig? Om dagen — omöjligt.
Om natten? — Harmai ryste. Förbi
bilden, genom alla hvalfven?
Hans lif blef alltmera ensamt och
indraget. Han talade icke med någon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
