Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lugna, djupa drömmareögon kommer
en att ana, att mannen, oaktadt sitt
torftiga yttre, icke är en af dessa
alldagliga landsvägens riddare, utan att
han snarare är en af dessa drömmare,
hvilka lifvet endast har att bjuda
fattigdom, försakelse och ständigt
svinnande illusioner.
Mannens steg blifva allt
långsammare. Han ser sig kring med en trött
blick — det är långt till nästa by och
ingen gård synes i närheten. Han går
med en suck till sidan af vägen, gör
ett stelbent försök att hoppa ner i det
med grönt spirande gräs tättbevuxna
diket och sjunker slutligen slött, men
med en viss obestämd känsla af
tillfredsställelse och välbehag samman på
dikesrenen, lägger fiolen och sina
trasiga stöflar vid sidan och sträcker
makligt ut sig på rygg.
Så ligger han en stund och ser upp
mot den blåa skyn. Det suger så
underligt i hans mage. Det är hungern
— han har icke ätit sedan tidigt i
morgse.
Tunga gå hans tankar och icke ens
lärkans glada drill där uppifrån
rymden kan skingra dem. Hungrig och
ingen mat! Trött — och ingen säng!
— — Och så ensam!
Det var dock en tid, då han hade
både mat, god mat och mycken mat,
och viner också. Då hade han också
haft en säng, en! — nej, många! Och då
hade han vänner. Den tiden ja! Herre
Gud, hvad det var längesedan! Snart
sexton år och nu var han fyrtiosex.
Han mindes den tiden numera nästan
blott som i en dröm. Och alltid kom
han att tänka på den, när han var
hungrig. Hvad skulle det tjäna till!
Bara att förarga sig i onödan.
Men egentligen var det dock
alltsammans hans fars skull. Nåja! Han
var nu död för många, många år sedan
och sonen ville inga hårda ord på sin
döde faders mull. Men nog kunde
han låtit sonen fått blifva klockare,
som han ville. Inte kunde han rå för,
att han hellre ville spela fiol än gå
bak plogen. Men därför hade det
också gått, som det gått. Ty det
häm-nar sig alltid’ att förneka sig själf. Det
hade Rosengren läst i en bok.
Men fiolen hade han kvar. Den var
ensam kvar af allt det öfriga, gods
och gård och vänner och anseende —
— och kvinnfolk. Kvinnfolk! — hans
läppar myste. Kvinnor — kvinnor,
unga, fagra och finlemmade! Många
hade han hållit i sin famn och dem
kunde han tacka sin fiol för. Den
hade talat till dem mera vekt och
lockande, än han med ord kunnat tala,
den hade tjusat och trollbundit dem,
så att de, innan de rätt vetat af, legat
vid hans bröst och gråtit och skrattat
och kysst om hvartannat. Men nu — nu
var han gammal och grå, nu var han
fattig och ful, och nu ––nu–––-.
Med ett »fy fan, Rosengren, jag
tror du gråter», reser han sig, slänger
med en tvär knyck fiolen på ryggen,
hasar upp sina fransiga byxor, tar sina
stöflar i hand och vandrar ånyo åt
vägen med närmaste by som mål.––––
Solen börjar sjunka och skuggorna
längas och blifva allt skarpare, innan
Per Olsson Rosengren ändtligen når
byn. Den ligger så öde och tyst. På
den hvitkalkade kyrkan och på
kyrkogårdsmuren, öfver hvilken almarnes
och tårpilarnes grenar hänga lågt, lysa
solens sista strålar, då de bryta sig
igenom de rosafärgade moln, som
hopat sig i väster vid horisonten. Almarne
stå redan halft utspruckna och en natts
regn, en dags sol skall göra deras
gröna sommardräkt helt färdig.
På bygatan rör sig icke en
människa. Stugorna invid densamma se
så folktomma ut. Icke ett ansikte
visar sig bakom de små, grönskiftande
rutorna och det enda tecknet till lif
tyckes till en början vara några i
täpporna balande höns samt de i
klockaregårdens höga almar häckande,
oaf-låtligt skränande råkorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
