- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 5 (1902) /
230

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Rosengren. Ja, egentligen heter
jag Per Olsson. Rosengren hittade
jag på att kalla mig den tiden, jag
ville bli klockare.

— Då har jag tjänat hos dina
föräldrar. Du är ju Ola Pers Per?

— Ja. Jaså har du det. Hvad
heter du?

— Hanna. — Hanna Plato. Far
min var soldat på torpet under din far.

■—- Åh herre Gud! Hanna, är det
du! Tack för sist och länge sen!

- Ja, tack! Det är längesen.

Det är så!

Rosengren sjunker för några
ögonblick in i sina funderingar. Hanna —
Platos Hanna —- soldattösen, som blef
piga i hans hem. Visst mindes han
henne. Fast på den tiden såg han inte
till en piga. Bättre upp fick det vara.

—- Och nu är du här? frågar han
stutligen.

— Ja, jag bröt mitt ena ben och
sen dess är jag ej så arbetsför.

— Nä nä! Men barnet? — det
glimtar skälmaktigt till i Rosengrens öga.

— Dom ä’ inackoderade.

— Jaså var det mer än ett? frågar
Rosengren.

—- Det blef tvillingar. — — Och
du, du går längs landsvägen.

— Ja du har väl hört —––––––—

— Jamen! Tiden har varit ond för
oss. Stackars du Per!

— Åh skräp! Jag, reder mig.
Vin-trarne är det värst, men alltid får jag
sofva i någon lada — — och där är
varmt. Och sommartiden är det ingen
nöd. Då sofver man Jara ute. Och
mat får man alltid. Artar sig skörden
bra, så gifva människor, därför att de
tycka, att de ha och få nog och tycka
synd om en stackare. Och är skörden
dålig — ja då gifva de för att liksom
muta vår Herre. Du vet, att det står
något om »tiodubbelt igen». Och så
spelar jag på gårdarne för en matbit
och om söndagskvällarne till dans för
en tolfskilling och en sup och så
reder det sig alltid.

— Spelar du ännu?

— Om jag gör! Visst gör jag det!

— Du kunde spela förr, du Per!
Ack, hur många gånger jag stod och
hörde på, när du spelade för dina
främmande! Det var, sen far din dött,
och du själf tagit gården. Du spelade,
så det var en lust åt. Och henne, Per
Ingemars Eljena, henne gjorde du då
rent galen i dig med ditt spel. Jag
mins så väl en kväll. Du hade spelat
länge för henne. Ni voro ensamma
i lusthuset. Jag skulle komma ner med
vin och kakor åt er. Och när jag
kom i trädgården, såg jag, hur hon tog

dig om halsen––––och hur hon såg

på dig, Per! Hon kunde se på en
karl, när hon ville. Men nu är hon
död, Eljena.

— Hon är så, ja!

— De säga, att hon sörjde sig
ihjäl för din skull Per, därför att du
hade andra flickor också.

— Jag hade aldrig lofvat henne
något.

— Nej, men hon var väl kär i dig
ändå?

— Kanske!

— Och du höll allt mycket af henne!
De säga, att när hon dog, började du
att supa och spela kort.

— Å nej! Det gjorde jag allt förut
också. Jag har egentligen aldrig
hållet riktigt af någon. Jag har alltid
varit ensam.

— Det är din egen skull Per!

— A nej! Det är det väl inte. Men
till en del är det nog. Jag har tänkt
på det där många gånger — — och
jag tror, att det är fiolen där, som är
skuld till allt. Men den kan jag ändå
inte afvara. Den har skaffat mig
vänner — — och glada stunder — —
och när sen vännerna gått sin kos —
— har den hjälpt mig öfver det värsta.
Och på så sätt har den inte heller
någon skuld.

Rosengren tar efter fodralet, löser
varsamt upp dess band och drar fiolen
fram. Han smeker den ömt och låter

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:58:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varia/1902/0292.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free