Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fingrame glida öfver dess strängar. Han
knäpper sakta på dem och det blir
som en stilla, vemodig melodi, där
tonerna komma stänkvis, en och en i
olika takt. Han sitter så en stund
och ser ut genom fönstret — — så
tager han upp stråken och spelar
melodien fullt ut.
Solen är redan nere och skymningen
hvilar öfver byn.
Rosengren spelar. Till en början
är det som en blid, mild minnessång
om barnaår och lekar, om slätten
och sus i rågen — — så tar han
några breda stråktag, det blir som en
psalm, en nattvardspsalm. Den dör
bort men följes af en liflig sprittande
dansmelodi, yster och skälmsk, med
löpningar och drillar och knackningar
mot fiolryggen. Så kommer det något
osäkert, famlande med i spelet, längtan
och sorg och ett sviket hopp och så en vild
fantasi–––ett stormande lifs historia.
Hanna, fattighuskvinnan, hör på. Så
har han aldrig spelat förr, så har hon
aldrig hört det. Tyst! Nu slutar han
— — ett så skärande missljud! Nej
han fortsätter. Det låter som
snyft-ningar, som förtviflad gråt, som en
enslings klagan––––då och då går den
glada valsmelodien igen —• det är i
ljusa stunder af hans vandringslif —
— för att slutligen dö bort i ett djupt,
sorgtyngdt mollackord.
Rosengren tar fiolen från hakan och
ser ut genom fönstret en stund.
Så säger han.
— Är du också alltid ensam, Hanna?
— Ja, för det mesta.
— Hm! Han sitter länge tyst.
— Hvad tänker du, Per? frågar
Hanna slutligen.
— Att det är lättare att vara två
än en här i lifvet.
— Det är det nog.
Hör du Hanna, fortsätter Per
sin tankegång. Vill du följa med mig?
Det blir sommar snart. Regnet i natt
gör sommar. Och det blir alltid lika
bra som att sitta här.
— Åhja, detta är just inget att stå
efter.
— Ser du, jag menar, att du ska
gå med mig härifrån. Jag spelar
alltid ihop något, och resten få vi
— — det reder sig nog. Och så slippa
vi, att vara ensamma.
Han sträcker ut sin hand, som hon
fattar och trycker ett slag. Så är den
öfverenskommelsen gjord.–––––––-
Regnet strilade sakta nedåt rutorna.
Det sköljde bort dammet, det trängde
till trädens rötter, det vattnade
blommor och gräs. Det kom med sommar.
Men hela natten spelade
Rosengren-på sin fiol inne i fattigstugan. Han
spelade oafbrutet om, hur lifvet är —-
— en evig vandring än i skugga,
än-i sol, än på höjder och än i dalar —
— men genom allt, det han spelade,
ljöd som förhärskande motiv: Två och
två — det går lättare så!
Och fattighus-Hanna lyddes till hans
spel.
Då solen gick upp, slutade regnet..
Och ut ur fattighuset, nedför trappan
utan räck och längs landsvägen, som
sträckte sig lik en ändlös, rak linje
genom vårgröna fält, gingo två fattiga,
vilsekomna människobarn hand i hand.
Det blef stor uppståndelse i byn, då
man fick veta, att fattighus-Hanna
af-vikit med den försupne fiolspelaren
Rosengren. Alla bygummorna gjorde sina
kommentarer till historien, hvilken de
visste hade rot och upphof från den
tid, då Hanna tjänade hos gamle
näm-demannen i Söderåkra.
Kommunalordföranden och kyrkovärden talade
om den svartaste otacksamhet för, hvad
socknen gjort för »det fattiga kräket»,
och skolmästaren fann sig föranlåten
att göra en djupsinnig utläggning af
ett af de tio budorden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
