Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM REGENERATIONEN
Af
professor EMIL HOLMGREN.
T Tid höstens inträde hemfalla trädens
V blad och markens blomster till
förgängelse, — naturen rustar sig för
den långa vintersömnen. Men vid vår
klagan öfver, hvad döden sålunda
rycker oss ur händerna, kan den
vissheten trösta oss, att på vinter följer vår,
då skog och äng åter smycka sig
med blad och blommor, att nytt lif
spirar upp ur förödelsens spillror. Så
växla år från år i oändlig följd höst
och vår, död och lif på ett lagbundet
sätt. Emellertid möter oss samma
periodiska växling af förstörelse och
nydaning i själfva verket öfverallt inom
de lefvande organismernas värld; och
se vi litet närmare efter, så skola vi
finna, att vissa bestämda regulatoriska
krafter existera, som blott behöfva sin
särskilda väckelse för att träda i
verksamhet.
Den berömde zoologen Weismann
har uttalat den meningen, att död till
följd af inre orsaker, af
ålderdomsför-ändringar, skulle fullkomligt saknas hos
de lägst organiserade, hos de encelliga
djuren, hvilka förökas helt enkelt
genom itudelning af sin kropp, — att
sådan död skulle tillkomma först de
fler-celliga djuren, hos hvilka lifvet
fortplantas blott genom en liten del af
organismen, genom en s. k. könscell,
till afkomman, under det att den
öf-riga, den vida större delen af
djurkroppen hemfaller till död och
förstörelse. Om nu också denna Weismanns
uppfattning är riktig, duka dock äfven
encelliga djur alldeles otvifvelaktigt
under till följd af yttre skadliga
ingrepp af skilda slag; och hos dessa
varelser, liksom öfverallt annorstädes
inom djurvärlden, där en bestämd
djurform består, måste därför sörjas, att
genom en afdöendet motsatt process,
genom fortplantning, genomsnittligt
lika många individer nybildas som
duka under.
Att emellertid i det inre af hvarje
enskild djurorganism nästan oaflåtligt
delar afdö och aflägsnas och genom
andra delar af samma slag åter
ersättas, är ett allmänt kändt
sakförhållande. Men liksom fortplantningen och
förökningen af individerna utgör en i
naturens hushållning nödvändig
motvikt mot individernas död, så bildar
regenerationen ett lika oundgängligt
korrektiv gent emot förstörelsen af
enstaka större eller mindre delar hos den
enskilde individen.
Vetenskapen om dessa
regulatoriska processer inom den enskilda
organismen, hvilkas tillvaro otvifvelaktigt
till ej ringa del beror på
utomordentligt noggrant arbetande
regulationsme-kanismer inom organismernas celler,
måste anses vara af en fundamental
betydelse för den allmänna biologien,
men har egentligen först i senare tid,
under den experimentella forskningens
æra, blifvit mera ingående bearbetad.
Nästan alla djurklasser äro förmögna
af regeneration; men storleken och
omfånget af regenerationsförmågan äro
hos skilda djurformer och inom skilda
organ eller väfnader hos en och samma
individ mycket olika. Man kan väl i
allmänhet säga, att ju längre ned på
djurskalan en form står, eller ju yngre
den är, desto större regenerationsförmåga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
