Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
där. Ja, den lusten är inte så munter.
Det är någonting för en född
melankoliker. Känner du närmare till arten ?
Det gör jag.»
Hon ryckte bladen från en bruten
gren och kastade dem långt bort, och
han fortfor med ett leende:
»Jag talade nyss med din styfmor.
Din styfmor ville låta förstå att man
inte skall fordra det omöjliga af lifvet,
men jag tror att den som inte vill det
omöjliga vet inte hvad det är att vilja.
De flesta begära så litet och nöja sig
med ännu mindre. Bara det att inte
låta sig nöja är i mina ögon vinning
nog.»
»Men ...»
»För den som reser sig belåten
ifrån bordet är det bara vanvett att
det finns människor, som låta
anrättningen stå orörd. Den där hungern
att aldrig mättas är väl något, som få
förstå.»
»Det kan ju hända», sade hon efter
ett ögonblick. »Om du skulle besluta
om din framtid Sölve, ville du
naturligtvis göra det efter ditt eget hufvud.
Det finns ju så många sätt att ...
gifta sig till exempel, och om du gifte
dig —.»
»Om jag gifte mig?»
»Ja — hurudan skulle hon vara?»
»Hur hon skulle vara? Det vet jag.
Utan vank och lyte. Stark och
skinande hvit. Jag menar för mig. I
mina ögon. Det är sorgligt med
människor af min kaliber. Ingenting får
klicka och det gör det så ofta. Som
till exempel med kamrater. Har det
icke händt dig att låta dem som stå
dig närmast tåga förbi din inre syn
och tänka: Hvilken ibland dem alla
är verkligen min vän och förtrogne?
Hos en brister ett, hos en annan ett
annat, och du står ensam, ja, du står
ensam med ditt eget jag. Tro inte
att jag skjuter öfver målet. Om jag
hatar något i detta lif, är det fjäsk
och känslopjunk, och för en riddare
af den sorgliga skepnaden är det ju
inte så illa. Vi ha ett ord i vårt
språk, som heter vemod. Med en
liten tillsats af dagg och jolm och tårar
är det det ledaste af allt ledt.»
Hon såg upp, men sade intet. Kring
de rörliga läpparna låg blott en
skuggning, som öfvergick till något hårdt
och trotsigt för ett par sekunder.
»För att lämna det neutrala ämnet
om kamrater vill jag bara säga att
ingen anar att jag väger vänskapen
och understundom finner den för lätt»,
återtog han, »men det skulle hon för
resten också vara, min utvalda -— en
kamrat, min kamrat, med ett lugnt
och fast och trofast handslag som en
uppmuntran, eller hvad jag skall kalla
det, för allt som söker och trefvar och
är rotlöst hos mig. Hvad skulle hon
icke vara, ack, hvad skulle hon icke
vara? Min älskade, min väninna, som
lärde mig att se allting vackert. Jag
tror det är kvinnokönets uppgift och
bestämmelse.»
Martha gick alltjämt tyst, men
hennes blick var fuktig af klarhet i sitt
besjälade djup.
»Ja, så har jag tänkt mig det»,
fortfor han. »Man tänker sig så
mycket, men hvad jag har klart för
mig är att jag aldrig under några
förhållanden vill upphöra att vara mig
själf.»
Fru van Ryswyck stod som om hon
ville säga något, men besinnade sig
och vandrade nedåt trädgårdsgången,
och han kunde sträckt ut sin hand
och hviskat: »Gå inte, stanna hos mig»
. . . Det var hvad han tänkte, och
utan att se på henne, visste han att
hon hörde det.
De hade icke mycket att säga
hvarandra den aftonen, men det var något
drömmande ljust öfver Martha, och
kandidaten satt tyst ute på verandan
och lät sin farbror och Hjalmar
underhålla damerna. Till och med Dortje,
som annars icke brydde sig mycket
om politik, talade om den
oundgängliga frågan för dagen, men fru van
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
