Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Musschenbroek deltog knappast i
samtalet och föreföll så trött att ingen
förvånade sig öfver att hon icke
syntes till nästa morgon.
Unga fru Lindfors hade föresatt sig
att man skulle tillbringa dagen i
skogen och knackade pliktskyldigast på
sin vackra släktings dörr, innan hon
satte sig upp i vagnen hos de andra.
Den stackars Mercedes hade inte
sof-vit godt om natten och låg ännu till
sängs, men ville inte höra talas om
att någon skulle stanna hemma för
hennes skull, och när det lilla
sällskapet kom hem igen, hade vistelsen
i det fria försatt dem alla i så godt
lynne att Martha småsjöng, i det hon
sprang uppför trapporna.
Hennes styfmor visade sig icke vid
middagsbordet, men den alltid
omtänksamme jägmästaren, som låtit sätta
hvilsoffan på verandan och skyndat
sig att bjuda fru van Musschenbroek
armen, då hon lämnade sitt rum,
ställde om att man drack kaffe ute hos
hans vackra gäst, hvilken hade håret
utslaget öfver de kuddar hon staplat
upp under sitt hufvud.
Med en älskvärdhet, som kunnat få
värden på Vårås att kyssa hennes
fingerspetsar, så oemotståndlig fann han
henne i det ögonblicket, frågade hon
om den lilla lustfärden varit angenäm,
men hennes ögon voro tunga af
fuktigt mörker och munnen var så
sorgset mild att det obetydligaste ord
tycktes bräddadt af innehåll på dessa
läppar.
Liksom för att lätta stämningen, som
verkligen icke var så glad längre,
föreslog Dortje sin kusin Martha att de
skulle spela fyrhändigt, och Mercedes,
som kanske haft nog af jägmästaren,
påminde honom och Hjalmar om det
spelparti de sällan brukade försumma
om aftnarna, hvilket lämnade henne
ensam med en kavaljer, hvars blotta
närvaro snarare tycktes verka som en
elektrisk stöt på hennes retlighet än
frammana de lugnare sidorna i hennes
natur åtminstone under vanliga
förhållanden, men den kvällen var hon så
olik sig själf.
»Känn —• linden blommar», var det
första hon sade till den unge mannen vid
hennes sida, och för ovanlighetens skull
följde ingen anmärkning, som kunde
vara afsedd för den trubadur hon
ansåg slumra bakom hans blygsamma
in-bundenhet.
Ett par minuter låg hon tyst, men
plötsligt hördes en hviskning: n Pobre
Espana», mumlade hon. »Inga
bunds-förvandter, ingen vän, som räcker en
hjälpande hand, ingenting.»
Sölve Lindfors såg på henne: »Aha»,
tänkte han, »vi äro inte så unga och
inte så beundrade längre — skulle vi
ha slagit oss på politik?»
Gestalten på hvilsoffan lutade sig
ännu tyngre ned mot kuddarna: »Men
så är det alltid. Det kommer ett
ögonblick, då man står ensam och då. —»
Då? — — — Politik var politik,
och detta var en kvinna med tunga,
sänkta ögonlock och en mun, som
lockat många . . . som var lockande
ännu och såg ut att kunna darra och
krossas och försmälta i en kyss. Pobre
Espana . . . Hvarför pobre? Nej, heta
stolta, kärleksdruckna Spanien! Den
som smakat din älskog har väl icke
lefvat förgäfves, och den som törstat
efter den drycken har nog känt en
glöd, som sveder och bränner intill
dagarnas ände . . . Han hade troligen
vetat något litet om den saken, Adriaan
Jansen i Colombo. — — —
»Du är så tyst i kväll», smålog
Hjalmar ett par timmar senare. Ȁr
det dina spanska sympatier, som äro
skuld till det?»
Han och jägmästaren sutto inne i
rökrummet och spelade kort och Sölve
stod och såg på Buddha. På
spelbordet brann ljus, men natten var blott
halfskum, och i det han slog upp
fönstret, kände han att hela luften var
en vällukt af rosor och blommande
lind.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
