Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pass störta sig ned i de djupa dalarne,
där den dånande kastar sitt skum i
fräsande kaskader från klippa till klippa.
Rundt omkring oss reste sig mäktigt
Alaibergens snötoppiga förgreningar
omslutande slätten som med ett par
jättearmar.
• * , #
&
Under den jämna behagliga ridten
återvände mina tankar till det lilla
hvita huset, öfver hvars port den kej-
ståndare. I sju år hade han lefvat
ensam i den lilla muhamedan-byn, utan
annan påminnelse om en yttre
civilisation än sällskap med de tvenne
officerares hvilka kommenderade fyrtio
därstädes förlagda kosacker.
Likt en landsförvist satt han här år
efter år och skötte med tillhjälp af en
infödd den föga ansträngande
telegraftjänsten. Hans hälsa var nämligen
ohjälpligt bruten och hvarje mera
makt-påliggande tjänstgöring var för honom
KAKAVAN I GULTJAPASSET.
serlige ryske örnen med telegrafverkets
symboler prunkade i svart och guld.
Jag hade kommit dit som främling och
blifvit mottagen som en vän, och jag
hade nyss dragit därifrån för att icke
mer återvända. Sannolikt skulle jag
aldrig återse den stillsamme, älskvärde
mannen som bodde där. Han skulle
heller aldrig lämna den tysta
Gultja-dalen som skenbart harmonierade så
väl med hans eget väsen.
I sju år hade Alexander Rosenzweig
varit telegrafstationens i Gultja före-
omöjlig. Gikten hade nästan förlamat
hans ben, så att han endast med hjälp
af två käppar kunde gå och röra sig.
»Vore jag frisk,» sade han, »sutte jag
ej i denna undangömda vrå af världen.»
Stackars hr Rosenzweig! Jag greps
af djupt medlidande med denne
själf-villigt deporterade, hvars glädjetomma
lif sannolikt aldrig skulle förändras förr
än döden klappade på det hvita husets
port. Då skulle han, enstöringen, gå
bort lika tyst som han lefvat, af ingen
sörjd och af ingen saknad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
