Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den blef småningom mindre kännbar
och vädret i det hela bättre.
Redan kl. 8 trädde jag in till
öfver-ste Seitseff i Oosch, som icke utan oro
afvaktade min återkomst, då han
gissat att vi hade haft svårt väder i
bergen. På min bortresa hade jag blifvit
hjärtligt mottagen af honom och hans
fru och åtnjöt nu samma gästfrihet.
Ett varmt bad — finsk badstu — och
en riklig supé väntade mig och utöfvade
ett högst välgörande inflytande på min
trötta lekamen.
Efter ett par dagars uppehåll i Oosch
fortsatte vi till Andisjan, där mina
reskamrater väntade för vår vidare färd
mot väster.
DEN OLYCKLIGASTE KVINNA PÅ JORDEN.
Af JAQUES LEMAIN.
"Hordom kände jag lyckan, den sanna
lyckan; det är nu femton år sedan.
Jag var då en liten klädsömmerska och
arbetade i en mörk, otreflig verkstad.
Min mor, som älskade handel, mottog
mig mindre väl, när jag om kvällarne
klockan nio kom hem, men hvad
brydde jag mig om de moderliga snäsorna
och bannorna. Jag fällde några tårar
och morgonen därpå var allt glömdt,
ty när jag då med min lilla mössa på
nacken och näsan i vädret vände vid
ett gathörn var jag alltid så lycklig att
möta Adolf, som tåligt väntade på mig
medan han stod och rökte cigarr. Han
bjöd mig sin arm, hvarefter vi valde
den längsta vägen sedan vi köpt
pepparkakor, dem vi nästan slukade. Han
bet i min och jag bet i hans och vi
gjorde den allra läckraste måltid.
När jag om aftonen gick från
verkstaden återfann jag alltid Adolf, och
om han händelsevis ägde en
tio-franc-sedel, så togo vi oss ett åkdon och
tillsade kusken att köra rätt fram, åt
höger, åt vänster eller hvart som helst.
Ibland gingo vi till tivoli att se på
hjorten, som sköt med pistol. Om
Adolfs kassa var slut, hvilket ofta
hände, ty jag har aldrig sett en
penningpung, som långsammare fylldes eller
hastigare tömdes, så oroade detta oss
föga. Med lätta steg skyndade vi
utom staden att plocka prästkragar, och
när vi hvardera funnit en sådan,
frågade vi detta orakel om vår
ömsesidiga kärlek. Svarade prästkragen älskad
så såg jag ömt på Adolf. Svarade
den att jag var litet älskad så såg jag
missnöjdt på honom. Mycket älskad
så smålog jag mot honom det ljufvaste
jag kunde. Älskad med passion så
omfamnade jag honom. Alldeles intet
älskad så blef jag ond. Detta retade
Adolf och han blef förargad, men jag
blef det ännu mera. Vi grälade i fem
minuter men försonades och allt blef
åter bra.
När jag sedan kom hem så fick jag
bannor af min mamma, men då sot
jag sedan så mycket bättre och
drömde att jag plockade prästkragar, som
alla svarade: Inte alls; att jag
disputerade med Adolf och att vi åter blefvo
vänner—se detta var lycka. En vacker
dag öfvergaf Adolf mig. Jag grät men
lyssnade snart till Carl, till Gustaf, till
Ernst. Min lycka var alltid fullkomlig
ehuru skiftande, ty den var blandad
med stormiga uppträden, försäkringar
om kärlek och yttringar af svartsjuka.
O, hvilken svartsjuka från Carl, hvil-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
