Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HIC JACET
EN NOVELL FRÅN INDIEN
FÖR VARIA AF
JANE GERNANDT-CLAINE.
VIII.
Att ställa till festmiddag efter
underrättelsen om att spanjorerna gifvit
sig vid Santiago på Cuba ägde
ingenting lockande för Vårås’ gamle värd,
men i stället för att icke låtsa om att
det var hans födelsedag den sextonde
juli, hade gårdens alla gäster uppvaktat
honom rned blommor och en massa
lyckönskningar, hvilka han själf var
den förste att beklaga, när hans blick
föll på dona Mercedes, som omfamnat
honom med tårar i sina sköna ögon
och som han kysst . . . Kysst, ja.
Hur var det möjligt att icke göra sig
skyldig till någonting dylikt? — De
kunde gärna se på honom, släktingarna,
och skrifva det på champagnens
räkning, om de hade lust.
Det hörde icke till hans vanor att
dricka mycket; han hade aldrig saknat
den känslans eld, som i nödfall gör
allt annat öfverflödigt, och i det
förflutnas skattkammare ägde han ett
upplag, som kunde hålla honom skadeslös
för en hel del. Så gammal och
hvithårig han satt här ute på sin
egendom, hade han tillbragt ett par
månader i Sevilla den tid han ännu kunde
säga att han var ung, och det
behöf-des icke mer än att han rörde vid
dessa minnen för att ögat skulle få en
osedvanlig glans.
Det kom med champagnen, det var
sant — man drack icke så litet
champagne ute på Vårås — och fast ingen
af de grannar, som hyllat honom, stan-
nat kvar på gården, blef middagen
både ståtlig och glad. Vid sin högra
sida hade värden fru van
Musschen-broek och vid den vänstra Dortje, och
när de högtidliga skålarna voro öfver,
talade han blott om Sevilla, Sevilla.
Tänk, att han stått vid Triana-bron
och sett de små cigarr-arbeterskorna
komma från fabriken och hviskat:
»Herre Gud, hvad du är vacker. Lefve
din mor, min flicka ...» Sådana
artigheter man kunde säga och sådana
ögonkast man kunde få . . .
Fru van Musschenbroek log: »Ja,»
sade hon, »där nere lefver man.
Här —»
Det var icke långt ifrån att
jägmästaren knäppt ihop sina händer:
»Dona Mercedes, döm oss inte för
hårdt. Tänk på klimatet —»
»Klimatet,» mumlade hon, »jag har
ju aldrig varit här en vinter . . . Det
är sant att det finns undantag, visst
finns det undantag,- men jag tycker
att svenskarna äro kalla. De ha intet
temperament.»
Hjalmar skålade med sin vackra
frände: »Säg inte det, säg inte det,
Mercedes, Mannen är man öfverallt,»
sade han med själfmedveten och glad
filosofi.
»Till och med i Holland?» frågade
Sölve, som suttit tämligen tyst och
allvarsam.
»Till och med i Holland, ja,»
nickade hans bror.
Nederländernas skönaste kvinna sade
ingenting; hon lyfte blott upp ögonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
