Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inom den lilla värld, som är jag. Ja,
nu har jag gifvit dig litet af mig själf,
Sölve. Sådant sysslar jag natt och
dag med i mitt sinne, men jag har
aldrig talat om detta med någon
annan lörr.»
Han bara såg på henne: »Hvad du
har underliga ögon, Martha,» sade han.
Det var icke hvad han ville säga,
och hon gick som om hon icke hörde
honom: »Ja, ja,» fortfor hon med
samma aflägsna röst, »vi ha inte
kommit hit af oss själfva. Det är hvad
som skulle ge mig mod i döden, om
jag vore rädd . . . Du hör hvad
malarian haft för en inverkan på mig.
De säga att det är malarian och det
är ju en möjlighet.»
Hon talade så lågt att han knappast
kunde uppfånga orden, och plötsligt
log hon sitt ljusa, tysta leende. »Så
underligt att det finns människor, som
man kan anförtro hvad man tänker,»
sade hon.
Någon ropade hennes namn och hon
vände och gick hastigt fram emot
byggnaden. »Att du också kan bli så
där allvarsam, när andra äro
upprymda,» begynte hon efter ett par
minuter. »Mig händer det mycket ofta.
Glädje — det är något helt annat,
inte sant?»
»Det är — ja, hvad är det?»
smålog han. »Tror du det finns någon,
som kan säga det?»
I den halfljusa natten skymtade de
otydligt konturerna af en svartklädd
gestalt uppe på verandan, och fru van
Rysswyck stod ett ögonblick stilla:
»Hvad glädje är . . I de flestas lif
finns det väl en tid, då man vet det,
men somliga ha inte fått ha sin
barndom riktigt i fred.»
»Martha,» sade han lågt, du kan
skilja på hvad som är äkta och icke
äkta. Tycker du inte det är synd om
din styfmor nu?»
»Jo, det är synd om henne,»
svarade hon lika sakta, »men du skulle
bara veta hur hon kan lefva i och be-
rusa sig af en känsla. Kriget är hvad
som ger en narkotisk bedöfning åt
hennes väsen nu. För henne är intryckets
våldsamhet allt och smärtan kan, tror
jag, bli ett slags lust, men jag är
kanske orättvis. Vi inbilla oss, vi
andra, att ingenting annat än det som
varar . . . Ja, som sagdt, kanhända
jag misstar mig.»
Han stod och såg henne gå uppför
trapporna och det dröjde en stund,
innan han förenade sig med det
öf-riga sällskapet. När han trädde ut
på verandan, räckte hans farbror
honom fotografien af en marmorbyst.
»Ser du hvem det är?» frågade den
gamle, och kandidaten kastade en blick
på kortet. Det var fru van
Musschen-broek, hvars furstliga hals tecknade sig
i hvitt mot en svart bakgrund.
»Bysten har varit utställd på
Salongen,» sade jägmästaren, »och man
blir inte sjuttio år för intet, när
originalet ökar sin godhet — dona
Mercedes, jag sade ökar sin godhet —
jag har ju ett porträtt förut ...»
Vårås gamle värd fick säga hvad
han ville. Den kvällen kunde man
— mot vanligheten — skrifva en del
af hans vältalighet på festmiddagens
räkning, och stämningen var ganska
hög, då man skildes åt, så hög till
och med, att Dortje satte sig till pianot
och spelade en vals, men midt under
valsen reste sig fru van
Musschen-broek och räckte jägmästaren sin
hand.
»Mitt barn, jag tror du skrämde
henne med din musik — den var
gudomlig, jag kunde knappt sitta stilla,»
utbrast han, när han tog godnatt af
Hjalmars unga hustru. Den lilla
holländskan skrattade — hon skrattade
ofta åt sin mans onkel och det gick
så långt att till och med
Nederländernas vackraste kvinna erkände att den
gamles aldrig sinande ström af
artigheter kunde dränka både rättfärdiga
och orättfärdiga i sina böljor.
Det var ett par dagar senare under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
