Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nu i sin kraftigaste konstnärliga period,
och kritiken tyckes — ej för sent —
ha fått upp ögonen för hans begåfning.
Hans Hjalmar, den själfbedragne
fantasten, hvilken dillar om
»uppfinningen», som skall bli hans lifsuppgift,
men som aldrig blir gjord, var helt
enkelt en prakttyp, och all den ironi,
Ibsen lagt i den storordige fotografens
mun, fick sin rätta ton.
I Gregers Werles roll debuterade en
ung student, hr Engborg. Jag vill råda
honom att fortsätta sina studier. Han
ägde inga yttre förutsättningar, och om
han hade några inre, är svårt att
döma, då han talte så lågmält, att man
hade svårt att höra honom. Tyvärr
var den stora roll, han med
ungdomlig djärfhet utförde, icke komisk. Det
vackraste, som kan sägas om honom,
är att han talade med allvar och känsla.
Det är alltid hårdt att behöfva skrifva
hårdt om de unga, men jag har
exempel på, hur beröm skämt bort somliga,
än ej färdiga artister. Klander,
rättvist gifvet, gör ofta större gärning än
de försök att öfverskyla dåligheten,
som jag här och där i spalterna
förmärker.
Hr Fredriksons Relling ligger
bakom min recensenttid. Hr Personne,
som nu spelte den realistiske doktorn,
gaf honom must och märg.
När fröken Åhlander får en roll,
som inte är skrattretande, säger man
strax, att den »mindre lämpar sig» för
henne. Jag tror däremot, att en mera
djuplagd karaktär som Gina Ekdahl är
välkommen för denna skådespelerska,
hvars lynne ej är ytligt, men äger en
vidsträckt förmåga att framställa
människor — utom rent tragiska.
På gubben Ekdal hade hr Envall godt
grepp, och fru Dorsch förstörde inte
fru Sörby. Hr Örtengren får alltid
höra, att han är »torr». Hans Werle
senior var emellertid säkert gjord.
»Vildanden» är en af Ibsens allra
bästa pjäser och kommer att länge
öfverlefva honom. Den blir ett af
korsen öfver »Frun från hafvet»,
»Bygg-mästar Solness», »Lille Eyolf» och andra
dramer, som komma att bli döda och
aldrig vakna. Don Diego.
REVY.
TIT ans Richter, den berömde
Wagner-^ dirigenten, som gästat Stockholm och
här dirigerat tvenne konserter, fick
därvid visa, att han också mycket väl
förstod sig på annat än Wagner. Detta
var dock ingen nyhet för mig, som en
sommar — det var för resten på själfva
midsommarafton, en het dag — för
några år sedan i London hörde nionde
symfonien utföras på ett särdeles
förträffligt sätt under Richter. I London
har han länge varit kapellmästaren
sådan han skall vara, och Richter-kon-
serterna i James Hall äro där de bästa
orkesterkonserter man får höra. I
England räknas Richter till de förnämsta
musikaliska auktoriteter, har fått
doktorshatten i Oxford, detta i likhet med
bland andra Grieg och Saint-Saens, och
anför äfven, tror jag, stora årligen
återkommande musikfester i Manchester
och Birmingham.
Egentligen pulserarar ungrarnes heta
blod i hans ådror, men det har kylts
med åren. Att det ännu ibland kan
svalla friskt, mins jag från en föreställ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
