Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
då vi gjorde våra böner, vända mot
Mecca, sände vi alltid bort honom.
Men det brydde han sig ej om.
Det är intet nöje att resa med
Tarik. Han är butter och tystlåten,
men äter som en varg.
Boufarik har varit mycket i Oran,
där han en tid arbetade vid hamnen.
Han kände till alla fransmännens
knep och hade lärt sig att dricka,
så att våra buteljer tömdes fortare
än jag beräknat
Jag förebrådde honom gång efter
annan hans dryckenskapsbegär, men
han stal sig till den ena absinthen
efter den andra och blef full. Då
sjöng han oanständiga, franska visor,
som kom mig att vända bort
hufvu-det, men jag hörde ändock
hvarten-da ord.
Det handlade nästan alltid om
kvinnor och kärlek.
Sådant bör man ej tala om och
ännu mindre sjunga om, då andra
män höra på.
Han sjöng ofta om en som hette
Estelle eller något i den vägen.
Till slut gömde jag buteljerna,
men då ville han slåss med mig, och
jag blef tvungen att taga fram dem.
De togo snart slut, och jag blef
sedan utan absinth i åtta dagar.
Möt slutet af veckan kommo vi
till Ain ben Ahelit, sedan vi
passerat Mécheria.
Jag gaf order till Tarik att rida
Omar ben Ghana till mötes och
underrätta honom, att vi kommo, och
han red således före oss.
Allt såg lungt och fredligt ut, och
vi skulle snart vara vid målet för
vår färd.
Strax förut hade Boufarik hittat
ett vilsegånget får i närheten af en
douar och bemäktigt sig det. Jag
sade, att han skulle fört det till sin
ägare, men då svarade han, att detta
skulle försinka oss, samt att Allah
sändt oss djuret till vederkvickelse.
Vi slaktade det.
Det var fett och aptitligt.
Vid tanken på den härliga
mecho-ui, vi skulle fä äta, vattnades det i
munnen på oss.
Vi flådde djuret och togo ut dess
inelfvor samt gjorde upp en eld.
Då denna brunnit ned och endast
glöden återstod, trädde vi fåret på
ett spett. Boufarik och juden fingo
vända det.
När steken var färdig, började vi äta.
Kamelerna betade på några stegs
stånd, och deras last låg på marken.
Då säger Boufarik plötsligt:
— Se där! Hvad är det?
Jag var så upptagen af måltiden,
att jag inte varseblifvit en spahis,
hvilken kom ridande.
Nu såg jag så mycket tydligare
hans hvita häst, röda burnus och
gula stöflar. Sabeln, som var
instucken under vänstra knäet och låg
pa-ralellt med marken, blixtrade i
solskenet. På ryggen hängde en karbin
i en rem öfver axeln.
— Salem aleicum! säger han, då
han kommer fram.
Jag besvarar hälsningen utan att
stiga upp.
— Hvilka ären I? frågar han.
— Jag är Jussuf ben Chehab, kallad
den ärlige svarar jag och
fortsätter att gnaga på mitt fårben.
— Hvad gören i här? frågar han
vidare.
— Vi äta, säger jag.
— Det ser jag! ropar han vredgad.
— Hvarför frågar du då! ryter
jag, ty jag anser det vara bäst för
att imponera på honom.
— Du är ett nöt. Jag vill veta,
hvad ni har i balarne! fortsätter han
i fogligare ton.
— Dadlar, påstår jag och tar ett
nytt stycke af fårsteken.
— Dadlar! utropar han. — Du
för dadlar söderut! Han skrattar,
och jag förstår, att jag sagt en
dumhet, ty dadlar för man norrut mot
kusten och ej till öknen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
