Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett gycklande skämt,
Jag fladdrar alltjämt
En flyktig sekund
Från mund och till mund.
Förtjusande, yr,
Jag retar och bryr
Och gäckar och flyr.
Från festernas larm,
Af danserna varm
Jag smyger mig säll
Till hyddan en kväll
Och bygger mitt bo
I samvetets ro.
Och glömmer mitt svek
Vid barndomens lek
Och älskar och ler
Och flyr aldrig mer.
Merkurius,
Du säger ej ditt namn, blott dina fröjder!
Glädjen.
Är du en Gud ifrån Olympens höjder
Och känner icke Glädjen?
Merkurius.
Är det du?
Förlåt mig ! Mången bär det namnet nu,
Hur skall jag veta att du är den rätta?
Glädjen.
Du kan i afton re’n på prof mig sätta.
Merkurius.
Det låter höra sig — godt.
(Hoppet inträder) hvem är hon?
I gröna dräkten? en rätt täck person.
Ett ankare! Jag gissar re’n förloppet
En sjömansflicka!
Hoppet.
Jag är hoppet,
Jag är den ängel som i vårens hamn
Förklarad stiger ned till jordens dimma,
Och tänder stjärnorna i nattens famn
Och målar skyn med fjärran
morgonstrimma.
För den, som icke tror på lifvet mer,
Jag pekar framåt mot den dag som
randas,
Och än, som förr, den öfvergifna ler,
Den sorgsna gläds och den förtryckta
andas.
En målarinna såsom jag ej fanns,
Jag målar gossens hjältedjärfva
drömmar,
Och flickans himlar uti morgonglans.
Och mina drömmar, de förgå som
strömmar.
Men aldrig bleknar mina färgers skatt,
På mina vårar inga vintrar snöga,
Och när som lifvets sol går ner i natt
Jag tänder nya världar för ditt öga.
Merkurius.
Du har två systrar, vackra målarinna,
Har något gnabb emellan er uppstått?
Hoppet.
Min syster, Kärleken, i kloster gått,
Och Tron har blifvit — Erkebiskopinna.
Merkurius.
Jag gratulerar! Men här är den blå,
(Sällheten inträder.)
Ju mera jag betraktar dig min flicka,
Dess mindre kan jag dig förstå,
Så underbart såg jag ej någon blicka!
Jag skulle tro dig vara Kärleken,
Men (suckar) hon är nunna!
Sällheten.
Jag är Sällheten!
Jag är den onämnbara, den aningsfulla
dröm;
Som uti djupet af hvart hjärta brinner.
Jag är den sköra bubbla, som uppå
tidens ström
Beständigt skimrar, brister och
försvinner.
Jag är i Oceanen den blomsterklädda
strand,
Som ständigt viker undan för hoppets
ankarland
Och tjusar — hägrar och försvinner.
Jag är den bild som byter beständigt
färg och form;
Landsflyktig ifrån Edens flydda vårar,
De söka mig i lugnet, de söka mig i
storm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
