Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nederländernas vackraste kvinna
höll ögonlocken halfslutna: »Hvilket?
Åh, ungdom till exempel och allt som
hör till ungdomen när det är månsken.
I sådana stunder tror jag inte det vore
omöjligt att resa en stege mellan
himmel och jord.»
»I synnerhet om man står utanför
den tillbeddas fönster, säg Mercedes?»
»I synnerhet då, ja, men du har
aldrig varit i Sevilla Hjalmar. Jag
tror det skulle göra många af er godt
att komma dit, men det är väl inte
så säkert att ni kunde spela de
melodierna. Kanske skulle ni höra något
annat? det är inte hvad ni äro vana
vid här.»
»Nå, hvad är det som vi äro vana
vid då?»
Mercedes van Musschenbroek, född
Pita y Pereyra, fällde sin
tidningssol-fjäder. »Ja», sade hon, »det undrar
jag . . . Stackars Dortje, vi bara prata,
men där är ju rymmerskan.»
Borta vid pianot stod en
ungdomlig gestalt, och en sekund hvilade ett
par gråblå ögon frånvarande på
gruppen vid emmastolen. Som af en
tillfällighet hade kandidaten mött den
blicken, men så länge hans svägerska
spelade, satt han och såg upp i
lampan. Uess sken föll så stilla öfver ett
ansikte af tyst, hvit orörlighet och öfver
en hals, som glänste som marmor . . . där
. . . just nu. De melodierna i Sevilla,
kanhända kunde han skänka dem ett
plus, som de inte haft förut . . . Du
skulle få rus och dyrkan, guitarren
skulle sjunga för dig, Mercedes, men
om jag hörde något annat än sången,
skulle detta något vara för mig. En
ton öfver vågorna, ser du, en råga,
som du skulle ana, men aldrig förstå.
Musiken hade tystnat och någon
bad Martha slå sig ned vid pianot. Utan
att se upp eller göra en rörelse satt
fru van Musschenbroek kvar i
emmastolen. Kring hennes läppar låg ett
leende, och det var mycket länge sedan
hon varit så till sin fördel som den
aftonen.
Jägmästaren bjöd henne sin arm, då
man steg in i matsalen, och kort
därefter höjde han sitt glas för det
budskap, som ändtligen gjort slut på
sommarens ängslan. Sorgen förenar, men
det kunde glädjen också göra. I
Sverige eller — om man skulle inskränka
sig till det som låg närmast — på
Yårås hade Spanien blott vänner.
Spaniens skål!
»Tack, min vän, tack», mumlade
dofia Mercedes och tryckte hans hand.
Hon hade ett vänligt ord för alla den
kvällen, och när hon stod i begrepp att
taga godnatt, smålog hon mot den
unge uppsaliensaren: »Sitt nu inte
alltför länge och studera,» sade hon.
Tanken på afhandlingen tycktes
nämligen återigen ha börjat spöka för
kandidaten. Han satt vid sitt skrifbord
till långt fram på nätterna, och vid
måltiderna var han ofta ganska
underlig till sitt sätt, ehuru fru van
Musschenbroek, som icke beklagade sig öfver
sömnlöshet längre, visade sig mycket
intresserad af det arbete en ung
skandinav kunde nedlägga på det
vetenskapliga studiet af hennes modersmål.
Det föll sig så att hon sett honom
läsa en spansk bok, som hon bad
honom att få låna och som kom dem
att sitta ooh prata en hel timme. Den
älskvärdhet, hon lät falla på hans lott,
gick i en alldeles ny tonart, och då
han satt för sig själf, kunde han icke låta
bli att undra, om en viss orientalist
hört henne spela på de strängarna.
Det var icke för intet hon hade sina
dunkla ögon. De hade sett mycket
och åstundat mycket, och han tänkte
på ögonfransens skuggning och de
mjuka, trötta armarne — trötta som
om långa famntag kommit dem att
hvila så tungt på en stolkarm eller
sjunka ned i hennes knä — men
minuten därpå ville han skratta högt.
Styfmor till en gift kvinna, omstrålad
af legendens gloria — — — min fru,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
