- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 5 (1902) /
384

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ten till hjälp för att besvara dessa bref,
men fram i november hände det att
han gick och väntade hela fjorton
dagar, innan han fick en rad ifrån henne,
och under de veckor, som följde, blefvo
underrättelserna ganska sparsamma. I
slutet af januari trodde han att hon
upphört att skrifva, och när han
ändt-ligen fick ett bref, hade Sölve Lindfors
genomgått en kris.

De människor han träffade talade
mer eller mindre allvarligt om
öfver-ansträngning, och han lät dem säga
hvad de ville. Det var bara i de
anfall af galghumor, hvilka understundom
kunde komma öfver honom, som han
hade lust att svara: »Det är inte
exa-mensläsningen, det här, det är bara
det att någon vänder upp och ned på
de begrepp en så stor skriftställare som
Balzac och en så obetydlig person som
jag haft om en ung mans och en icke
längre ung kvinnas älskog.»

Han sade emellertid ingenting, men
när han satt allena på sitt rum, kunde
han skratta åt ett påstående, som han
strukit under i en af mästarens böcker:
Il n’y a que le dernier amour d’une
femme qui satisfasse le premier amour
d’un homme.

Sentensen lät trovärdig och var det
kanske också, så länge man lefde i
samma stad, men afståndet är
pröfvo-stenen. Det var fyra månader sedan
de sade hvarandra farväl, och på den
tiden hade hon hunnit bli så likgiltig
att hon knappt kom sig för att skrifva.
Det kunde kallas en öfverraskning,
men det oförlåtligt löjliga var att han
gått och räknat dagar och veckor.
Enligt naturens ordning skulle en dylik
svaghet väl fallit på hennes lott, icke
på hans, och en aning sade honom
att det blott berodde på ett tillfälligt
sammanträffande, om idyllen från
Vårås skulle flamma upp på nytt. När
han — med betänkliga mellanrum —
fick några rader ifrån henne, beredde
dessa epistlar honom icke så litet nöje.
Innehållet var som oftast af ganska

stor värme, och då han var ledig,
brukade han fantisera öfver svaren, men
den ledigheten inföll sällan på dagen.
Som det icke ingick i hans beräkningar
att tillbringa ännu en termin i Uppsala,
var han mycket strängt sysselsatt, och
det var först på natten eller snarare
fram emot morgonsidan han hade tid
att ägna sig åt den förströelsen. Då
brukade han nämligen vara vaken en
timme, och medan han låg och
blundade och hörde hur en och annan tupp
började gala i grannskapet, satte han
ihop bref till dona Mercedes. Han
skref på spanska — till en stor del
åtminstone — och hämtade en viss
säkerhet af sitt goda förhållande till
grammatiken, men brefven blefvo
hvar-ken långa eller synnerligt skiftande. De
hade varit uppfyllda af de otåligaste
förebråelser, hvilket var en
öfvervun-nen ståndpunkt, och det hela löpte
gärna ut i en ironi, som dock hade
det felet att aldrig bli tillräckligt fin.
Ibland återigen kunde meningarna vara
så bekymmerslöst heta som om han
aldrig lagt märke till hennes tystnad,
ehuru värmegraden helt naturligt
undergått en sänkning beroende på
skilsmässan.

Ȁnnu ett par stadier att
tillrygga-lägga, så är det slut», tänkte han en
morgon. I detsamma kom han att le.
Han erinrade sig Goethe. Som för att
följa efter en högtberömd förebild skref
han sig lös från erotiken i dessa små
stilöfningar, hvilka dock aldrig kommo
på papperet, ty med några brådskande
rader, som han afsändt dagen efter en
afgörande tentamen, hade han afslutat
sin brefväxling med fru van
Musschen-broek.

Den lilla omständigheten att detta
icke hindrade honom att känna en
ilning i sina nerver, hvarje gång
bref-bäraren ringde på hans dörr,
betraktade han själf som en i grunden
ganska naturlig följd af den mänskliga
inkonsekvensen. Mercedes bröt icke sin
tystnad, men Hjalmar skref någon gång;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:58:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varia/1902/0486.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free